trupper han för tillfället hade till sitt förfogande. Det var denna förtrupp, som vår vän d’Artagnan tillhörde.
Konungen skulle som sagt följa efter, så fort parlamentssessionen var slut, men då han den 23 juni steg upp från sessionen, kände han sig angripen av feber; han hade icke desto mindre velat resa, men hans tillstånd försämrades, han måste stanna i Villeroi.
Men där konungen stannade, stannade även musketörerna, och därav följde även, att d’Artagnan, som helt enkelt var anställd vid gardet, åtminstone för tillfället fann sig skild från sina vänner Athos, Porthos och Aramis. Denna skilsmässa, som han endast ansåg för en liten motighet, skulle säkert förorsakat honom en livlig oro, om han kunnat ana, av vilka okända faror han omgavs.
Han anlände likväl utan vidare äventyr till lägret utanför La Rochelle omkring den 10 september 1627.
Allt var i samma läge som förut; hertigen av Buckingham och hans engelsmän, herrar över ön Ré, fortforo att belägra citadellet Saint-Martin och fortet La Prée, och fientligheterna mot La Rochelle hade börjat för några dagar sedan i anledning av en skans, som hertigen av Angouléme hade låtit uppföra strax invid staden.
Gardeskompaniet under befäl av kapten Desessarts hade fått kvarter i Minimerklostret.
Men d’Artagnan hade, som vi veta, upptagen av sin ärelystnad att få övergå till musketörerna, endast sparsamt knutit några vänskapsförbindelser med sina kamrater, och han fann sig således tämligen ensam och överlämnad åt sina egna betraktelser.
Dessa voro icke särdeles leende; under de två år, som gått efter hans ankomst till Paris, hade han befattat sig med offentliga angelägenheter, hans enskilda affärer hade icke kommit långt varken i fråga om kärlek eller framgång. I fråga om kärlek var fru Bonacieux den enda kvinna han älskat, och hon hade försvunnit, utan att han ännu kunnat upptäcka, vart hon tagit vägen.
I fråga om lycka hade han, en oansenlig liten varelse som han var, gjort sig till kardinalens fiende, det vill säga en man, inför vilken rikets högst uppsatta män darrade, konungen till att börja med.
Denna man kunde krossa honom, och likväl hade han icke gjort det; för en så skarpsinnig man som d’Artagnan var denne skonsamhet en dagöppning, genom vilken han blickade in i en bättre framtid.
