häftigt uppretad. Tio nyfikna huvuden lades mot dörren utanför och bleknade av raseri, ty deras lyssnande öron förlorade icke en stavelse av vad som sades därinne, medan deras läppar upprepade, allteftersom de kommo, musketörkaptenens ord för alla i väntrummet samlade. På ett ögonblick var hela huset, från kabinettsdörren och ned till porten utåt gatan, i full uppståndelse.
»Jaså, kungens musketörer låta arrestera sig av kardinalens gardister!» återtog herr de Tréville, inom sig lika ursinnig som hans soldater, men stötande fram orden och så att säga sänkande dem det ena efter det andra som vassa dolkstyng i bröstet på sina åhörare! »Jaså, sex av hans eminens’ gardister arrestera sex av hans majestäts musketörer! Fan anamma, jag har fattat mitt beslut! Jag beger mig genast till Louvren, jag begär mitt avsked som kapten för kungens musketörer för att anhålla om en löjtnantsplats vid kardinalens garde, och nekar han mig det, då blir jag satan ta mig abbé!»
Vid dessa ord steg mumlet utanför till explosion, överallt hördes endast grova eder och förbannelser. »Fan anamma! Satan! Alla djävlar!» korsade varandra i luften. D'Artagnan såg efter en väggbonad att gömma sig bakom och kände en ofantlig lust att krypa under bordet.
»Nåväl, herr kapten», svarade Porthos utom sig, »sanningen är, att vi voro sex mot sex, men vi blevo överrumplade på ett förrädiskt sätt, och innan vi hunnit draga värjorna, hade två av de våra fallit ned döda, och Athos, svårt sårad, var inte stor bättre däran. Ty ni känner honom, ni känner Athos! Nåväl, kapten, han försökte två gånger att resa sig upp, men han föll båda gångerna tillbaka. I alla fall gåvo vi oss inte, nej — man förde bort oss med våld. Under vägen räddade vi oss. Vad Athos angår, så trodde man honom död och lät honom helt lugnt ligga kvar på stridsplatsen, i tanke att det inte lönade mödan att bära bort honom. Där har ni hela historien! För fan, herr kapten, man vinner inte alla bataljer. Den store Pompejus förlorade slaget vid Pharsalus, och kung Frans den förste, som efter vad jag hört var en så god kämpe som någon, blev likafullt besegrad vid Pavia.»
»Och jag har den äran försäkra er, herr kapten», sade Aramis, »att jag dödade en med hans egen värja, ty min gick av vid första paraden. — Dödade eller spetsade, vilket som behagar er bäst!»
»Jag visste inte detta», återtog herr de Tréville i något
