Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/420

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

lertid blev det åter dag, utan att natt och mörker medfört någon fara.

Men d’Artagnan förstod mycket väl, att här gällde: gömt är icke glömt.

D’Artagnan stannade hela dagen hemma i kvarteret; han ursäktade sig inför sig själv med att vädret var så dåligt.

Andra dagen därefter, klockan nio på morgonen, slogs fanmarsch; hans kunglig höghet hertigen av Orléans visiterade posterna. Gardet skyndade i gevär, d’Artagnan intog sin plats i ledet bland sina kamrater.

Hertigen red framför fronten, varpå alla de högre officerarna gingo fram för att betyga honom sin vördnad, bland dem även gardeskaptenen Desessarts.

Efter några ögonblick föreföll det d’Artagnan som om kapten Desessarts gav honom tecken att komma fram; han väntade på ett nytt tecken av sin förman av fruktan för att möjligen ha misstagit sig, och då åtbörden upprepades, lämnade han ledet och gick fram för att inhämta order.

»Monsieur önskar sig några frivilliga för ett farligt företag, men som skall göra heder åt dem, som utföra det, och jag gav er ett tecken, för att ni skulle hålla er färdig.»

»Jag tackar, herr kapten», svarade d’Artagnan, som icke önskade något högre än att få utmärka sig under överbefälhavarens ögon.

La Rochelleborna hade nämligen under natten gjort ett utfall och återtagit en bastion, som den kungliga armén bemäktigat sig ett par dagar förut; det gällde nu att göra en ytterst farlig rekognoscering för att utröna, hur fienden bevakade denna bastion.

Efter några ögonblick tog Monsieur till ordet och sade:

»Jag skulle för den där rekognosceringen behöva tre eller fyra frivilliga, anförda av en pålitlig karl.»

»Vad den pålitliga karlen angår, så har jag honom här tillhands, monseigneur», sade kapten Desessarts och pekade på d’Artagnan, »och i fråga om de fyra eller fem frivilliga, behöver monseigneur endast ge tillkänna sin önskan, så kommer nog inte folk att fattas.»

»Fyra frivilliga för att gå och låta döda sig tillsammans med mig!» sade d’Artagnan och höjde värjan.

Två av hans kamrater vid gardet skyndade genast fram, och då två soldater slöto sig till dem, var antalet fullt; d’Artagnan avvisade därför alla de andra för att icke förbigå någon av dem, som först anmält sig.

Man visste icke, om efter bastionens intagande rochellar-