na utrymt den igen eller om de lämnat någon besättning där; det gällde således att undersöka platsen på ganska nära håll för att utröna förhållandet.
D’Artagnan begav sig i väg med sina fyra följeslagare och följde löpgraven; de två gardisterna marscherade i samma led som han, soldaterna bakom.
På detta sätt, under skydd av beklädnadsmurarna, kommo de fram på omkring hundra stegs avstånd från bastionen. Där märkte d’Artagnan, då han vände sig om, att de båda soldaterna hade försvunnit. Han trodde, att de av rädsla stannat efter, och fortsatte framryckandet.
Vid krökningen av konterskarpen befunno de sig på sextio stegs avstånd från bastionen.
Ingen syntes till, bastionen tycktes vara övergiven.
De tre våghalsarna överlade, om de skulle gå längre, då plötsligt en krans av rök omsvepte stenjätten och ett dussin kulor hördes vina kring d’Artagnan och hans kamrater.
De visste nu vad de ville veta; bastionen var besatt. Att längre stanna på denna plats hade varit en onödig oförsiktighet; d’Artagnan och hans båda kamrater vände ryggen till och började ett återtåg, ej olikt en flykt.
När de kommo fram till vinkeln av löpgraven, som skulle tjäna dem till skyddsvärn, föll en av gardisterna; en kula hade träffat honom i bröstet. Den andre, som var oskadd, fortsatte springande till lägret.
D’Artagnan ville icke på detta sätt överge sin kamrat, han böjde sig över honom för att resa upp honom och hjälpa honom att komma tillbaka till linjen, men i samma (gen. blick smällde två gevärsskott, en kula krossade huvudet på den redan sårade gardisten och den andra kulan plattdes mot klippan efter att ha passerat förbi d’Artagnan på ett par tums avstånd.
Den unga mannen vände sig hastigt om, ty detta anfall kunde icke komma från bastionen, som maskerades av löpgravens hörn. Han kom att tänka på de två soldaterna, som ämnat honom i sticket, och erinrade sig de tilltänkta mördarna för två dagar sedan; han beslöt därför att denna gang söka skaffa sig visshet och föll framstupa över sin kamrats kropp, som om han varit död.
Strax såg han två huvuden höja sig över ett övergivet utanverk, som låg en trettio steg därifrån; det var de båda soldaterna. D'Artagnan hade icke misstagit sig, de två karlarna hade följt med honom för att mörda honom, i för-
