brev, som bör vara av stor vikt för er, efter vad jag hört honom säga.»
»Men hur har du kommit att ta del i det här försåtet?»
»Han föreslog mig, att vi två skulle göra kuppen, och jag gick in på det.»
»Och hur mycket har hon givit er för den snygga bedriften?»
»Hundra louisdorer.»
»Ser man på», sade den unga mannen skrattande, »hon anser mig ändå vara värd något! Hundra louisdorer, det är en betydlig summa för ett par uslingar som ni, också kan jag förstå, att du gick in på det, och jag skänker dig livet, men på ett villkor.»
»Vilket då?» frågade soldaten oroligt, då han såg, att allt ännu icke var klart.
»Jo, att du går efter det där brevet, som din kamrat har i fickan.»
»Men», utropade banditen, »det är ju bara ett annat sätt att döda mig. Hur vill ni att jag skall kunna gå och ta brevet under elden från bastionen?»
»Du måste i alla fall besluta dig för att göra det, eller svär jag, att du skall dö för min hand.»
»Nåd, herre, förbarmande, i den unga damens namn, som ni älskar, som ni kanske tror vara död, men som inte är det!» utropade banditen och kastade sig på knä och stödde sig på ena handen, ty han började förlora krafterna genom blodförlusten.
»Och hur vet du, att det finns en ung kvinna, som jag älskar, och att jag tror henne vara död?» frågade d’Artagnan.
»Genom brevet, som min kamrat har i fickan.»
»Du ser således, att jag måste ha brevet», sade d’Artagnan; »därför inte något dröjsmål längre, inte någon tvekan, eller också, hur motbjudande det än är mig att ännu en gång doppa min värja i en sådan där uslings blod, svär jag vid min heder att…» Och vid dessa ord gjorde d’Artagnan en så hotande åt börd, att den sårade steg upp.
»Håll, håll!» ropade han och återvann modet genom sin häftiga förskräckelse; »jag går, jag går!»
D’Artagnan tog soldatens muskedunder, lät honom gå framför sig bort mot kamraten och drev på honom genom att kittla honom i ryggen med värjspetsen.
Det var ohyggligt att se denna olycklige, som lämnade efter sig där han gick fram ett långt blodspår, att se hur
