Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/422

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

hoppning om att den unga mannens död skulle skrivas på fiendens räkning.

Emellertid, som han kanske endast var sårad och kunde angiva deras brott, gingo de fram för att göra slut på honom; lyckligtvis underläto de, lurade av d’Artagnans list, att ladda om gevären,

Då de voro på tio stegs avstånd, reste sig d’Artagnan, som i fallet noga aktat sig för att släppa värjan, helt plötsligt och var med ett språng inpå dem.

De båda mördarna insågo, att om de flydde åt lägret till utan att ha dödat sin man, så skulle de bli anklagade av honom; också var deras första tanke att gå över till fienden. Den ene av dem fattade sitt gevär om pipan för att begagna det som klubba; han måttade ett förfärligt slag mot d’Artagnan, som undvek det genom att kasta sig. åt sidan; men genom denna rörelse lämnade han fri passage åt banditen, som genast skyndade mot bastionen. Emedan rochellarna, som bevakade den, icke visste, i vad avsikt denna man kom till dem, gåvo de eld på honom, och han föll träffad av en kula, som krossade axeln på honom.

Under tiden hade d’Artagnan rusat på den andra soldaten och anfallit honom med sin värja; striden blev icke lång, ty den uslingen hade icke något annat att försvara sig med än sitt avskjutna muskedunder. D’Artagnans värja gled utefter det nu oskadliga gevärets pipa och trängde in i låret på mördaren, som föll. D’Artagnan satte genast värjspetsen på hans strupe.

»Ack, döda mig inte!» skrek banditen. »Nåd, nåd, herr officer, och jag skall tala om allt!»

»Är då vad du har att tala om värt åtminstone så mycket, att jag skänker dig livet?» frågade den unga mannen och höll tillbaka armen med värjan.

»Ja, det är det, såvida ni anser livet betyda något, då man som ni är ett par och tjugu år, vacker och tapper och har allt att vinna.»

»Eländige», sade d’Artagnan, »svara genast, vem har givit dig i uppdrag att mörda mig?»

»En kvinna, som jag inte känner, men som man kallar mylady.»

»Men om du inte känner denna kvinna, hur kan du då veta, att hon kallas så?»

»Min kamrat kände henne och titulerade henne så, det är med honom hon gjort upp saken och inte med mig; han har till och med i sin ficka ett brev från den där kvinnan, ett