Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/430

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

pa honom; men det syntes tydligt, att all hjälp var förgäves, alla den olyckliges anletsdrag voro förvridna av dödskampen.

»Åh», utropade han, då han fick se d’Artagnan, »det är ohyggligt, ni låtsar benåda mig, och så förgiftar ni mig i stället.»

»Jag!» utropade d’Artagnan. »Jag! Olycklige, vad är det du säger?»

»Jag säger, att det är ni som givit mig det här vinet, ni som bett mig dricka, ni som velat hämnas på mig — jag säger, att det var rysligt uselt av er!»

»Tro inte det, Brisemont», sade d’Artagnan, »tro inte det! jag bedyrar, jag svär…»

»Åh, det finns en Gud och han skall straffa er! Min Gud, måtte han en dag få pinas så, som jag nu gör det!»

»Jag svär på evangelium», utropade d’Artagnan och skyndade fram till den döende, »att jag inte visste, att vinet var förgiftat, och att jag tänkte dricka av det liksom ni!»

»Jag tror er inte», sade soldaten.

Och han drog sin sista suck under fördubblade kval.

»Gräsligt, gräsligt!» mumlade Athos, under det Porthos slog sönder buteljerna och Aramis gav en något sen befallning att hämta en biktfader.

»O, mina vänner», sade d’Artagnan, »ni ha ännu en gång räddat mitt liv, och inte blott mitt, utan även de här herrarnas! Mina herrar», fortfor han, vändande sig till sina kamrater vid gardet, »jag ber er iakttaga tystnad om hela denna sak; högt uppsatta personer kunna möjligen haft sin hand med i vad ni här sett och det onda kunde återfalla på OSS.»

»Ack, herre», stammade Planchet, mera död än levande, »där slapp jag lyckligt undan!»

»Vad, din skälm», utropade d’Artagnan, »du tänkte således dricka av mitt vin.»

»Konungens skål, herre, ett enda litet glas, då Fourreau sa', att det var någon, som ropade mig.»

»Ack ja», sade Fourreau, hackande tänder av förskräckelse, »jag ville ha bort honom för att få dricka ensam.»

»Mina herrar», sade d’Artagnan, vändande sig till sina gardeskamrater, »ni fatta väl, att vår lilla fest endast kunde bli mycket dyster efter vad som här förefallit, mottagen därför mina ursäkter och låt oss uppskjuta vår samvaro till en annan dag.»

De båda gardisterna mottogo artigt d’Artagnans ursäk-