»Jaså, man har således skaffat sig vin från Anjou? Gourman!» sade Porthos.
»Men nej, det är ju det vinet man skickat mig från er.»
»Från oss?» frågade de tre musketörerna.
»Är det du, Aramis?» frågade Athos, »som skickat det?»
»Nej, och du, Porthos?»
»Nej. Än du då, Athos?»
»Nej.»
»Om det inte är ni», sade d’Artagnan, »så är det i alla fall er värdshusvärd.»
»Vår värdshusvärd?»
»Ja, Godeau, musketörernas värdshusvärd.»
»För tusan, må det komma varifrån det vill», sade Porthos, »så låt oss smaka på det, och är det gott, så låt oss dricka det.»
»Nej, tack», sade Athos, »aldrig dricka vin, som kommer från obekant källa.»
»Du har rätt, Athos», sade d’Artagnan. »Men har då ingen av er uppdragit åt värdshusvärden Godeau att skicka mig vin?»
»Nej; och ändå säger du, att han skickat det från oss?»
»Ja, se här hans brev», sade d’Artagnan och visade det för sina kamrater.
»Det är inte hans stil», sade Athos, »den känner jag, ty det var jag, som, innan vi marscherade vidare, gjorde upp vår gemensamma räkning med honom.»
»Brevet är falskt», sade Porthos, »vi ha visst inte varit arresterade.»
»D'Artagnan», sade Aramis i förebrående ton, »hur har du kunnat tro, att vi skulle ställt till oväsen?»
D’Artagnan bleknade, och en konvulsivisk darrning skakade alla hans lemmar.
»Du skrämmer mig», sade Athos, »vad har då hänt?»
»Låt oss skynda, mina vänner, låt oss skynda!» utropade d’Artagnan. »En förfärlig misstanke har uppstått hos mig! Skulle det återigen vara ett hämndförsök av den där kvinnan?»
Nu var det Athos, som bleknade i sin tur.
D'Artagnan rusade i väg till värdshuset, de tre musketörerna och de två gardisterna följde honom.
Det första föremål, som mötte d’Artagnans blick vid inträdet i matsalen, var Brisemont, som låg på golvet och vred sig i de gräsligaste konvulsioner.
Planchet och Fourreau, båda dödsbleka, försökte att hjäl-
