»Det är någon högre officer, som gör sin nattrond», sade Athos till sina kamrater; »hur tycka ni, att vi ska göra?»
»Vilka äro ni?» sade samma röst i samma kommandoton. »Svara ni i er tur, eller er olydnad kunde bekomma er illa.»
»Konungens musketörer», sade Athos, allt mer och mer övertygad, att den, som frågade dem, hade rättighet därtill.
»Vilket kompani?»
»Kapten de Trévilles.»
»Kom fram och gör reda för vad ni göra här så här dags.»
De tre kamraterna närmade sig tämligen slokörade, ty alla tre voro nu övertygade om att de hade att göra med en, som var starkare än de själva, och de överlämnade åt Athos att föra ordet.
En av de två ryttarna, den som talade andra gången, höll tio steg framför sin följeslagare; Athos gav tecken åt Porthos och Aramis att även stanna något bakom och red fram ensam.
»Förlåt, herr officer», sade Athos, »men vi visste icke vilka vi hade att göra med, och vi höllo god vakt, som ni kan se.»
»Ert namn?» sade officern, som betäckte en del av sitt ansikte med en flik av kappan.
»Men ni själv då?» sade Athos, som började uppresa sig mot detta förhör; »var god och bevisa mig, att ni har rätt att fråga mig.»
»Ert namn?» upprepade ryttaren för andra gången och lät nu kappfliken falla, så att hans ansikte blottades.
»Herr kardinalen!» utropade musketören häpen.
»Ert namn?» upprepade hans eminens för tredje gången.
»Athos!» sade musketören.
Kardinalen gav ett tecken åt sin stallmästare, som red fram.
»De här tre musketörerna skola följa oss», sade han sakta; »jag vill inte man skall veta, att jag lämnat lägret, och när de följa oss, äro vi säkra på, att de inte tala om det för någon.»
»Vi äro adelsmän, monseigneur», sade Athos, »begär således vårt hedersord och oroa er inte för något. Vi kunna gudskelov bevara en hemlighet.
»Ni har ett fint öra, herr Athos», sade kardinalen; »men hör nu vidare: det är inte alls av misstroende jag ber er följa mig, det är för min säkerhets skull. Edra två kamrater äro förmodligen herrar Porthos och Aramis?»
»Ja, ers eminens», svarade Athos, medan de två musketörerna, som stannat bakom, redo fram med hatten i hand.
