»Jag känner er, mina herrar», sade kardinalen, »jag känner er. Jag vet, att ni inte äro så särdeles vänligt stämda mot mig, och det gör mig ont, men jag vet även, att ni äro tappra och redliga adelsmän och att man kan lita på er. Herr Athos, gör mig således den äran att ledsaga mig, ni och edra två vänner, och jag får då en eskort, som själva kungen kunde avundas mig, om vi mötte honom.»
De tre musketörerna bugade sig ända ned till halsarna på sina hästar.
»Nåväl, på min ära», sade Athos, »ers eminens gör rätt i att ta oss med sig, ty vi ha mött otäcka ansikten på vägen och vi ha till och med varit i gräl med fyra sådana där ansikten på värdshuset Röda Duvslaget.»
»Varit i gräl, och varför då, mina herrar?» frågade kardinalen. »Jag tycker inte om grälmakare, det veta ni.»
»Det är just därför jag har den äran att tala om för ers eminens vad som nyss hänt, ty ers eminens kunde få höra det av någon annan än oss och genom någon falsk rapport få den föreställningen att det varit vårt fel.»
»Och hur slutades det grälet?» frågade kardinalen och rynkade pannan.
»Jo, min vän Aramis här fick ett litet värjstygn i armen, vilket, som ers eminens ser, icke skall hindra honom att rida till stormning i morgon, om ers eminens befaller en sådan.»
»Men ni äro inte män att så där låta ge er värjstyng, utan att ge något tillbaka», sade kardinalen. »Seså, mina herrar, varen nu uppriktiga! Bikten er för mig, ni veta, att jag har rättighet att ge absolution.»
»Jag, monseigneur», sade Athos, »drog inte en gång min värja, jag tog helt enkelt min motståndare om livet och kastade ut honom genom fönstret. Jag tror nästan», tillade Athos med någon tvekan, »att han i fallet bröt lårbenet.»
»Såå» sade kardinalen. »Och ni då, herr Porthos?»»
»Jag, monseigneur, som kom ihåg, att dueller äro förbjudna, fick tag i en bänk och gav en av de där banditerna ett slag, som jag tror krossade axeln på honom.»
»Gott!» sade kardinalen. »Och ni, herr Aramis?»
»Jag, monseigneur, som är av ett mycket milt och fredligt sinnelag och som dessutom, vilket ers eminens kanske inte vet, med det snaraste ämnar inträda i det andliga ståndet, jag ville skilja de stridande åt, då en av de där uslingarna helt lömskt gav mig en värjstöt i vänstra armen. Då miste jag tålamodet och drog min värja jag med, och då han anföll mig på nytt, tyckte jag mig känna, att han
