Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/444

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

kastade sig rätt på min värja och själv rände den genom kroppen på sig; endast det vet jag bestämt, att han föll, och jag tyckte mig se, att man bar bort honom tillika med hans båda kamrater.»

»För tusan, mina herrar», utropade kardinalen, »tre man försatta ur stridbart skick, och det bara för ett kroggräl! Ni lägga då inte fingrarna emellan! Och vad var orsaken till grälet?»

»De uslingarna voro druckna», sade Athos, »och när de fingo veta, att ett fruntimmer på aftonen anlänt till värdshuset, ville de slå in hennes dörr.»

»Slå in hennes dörr», sade kardinalen, »och varför det?»

»Troligen för att våldföra sig på henne», sade Athos; »som jag haft äran säga ers eminens, voro de uslingarna druckna.»

»Och den där damen var ung och vacker?» frågade kardinalen med en viss oro.

»Vi ha inte sett henne, monseigneur», svarade Athos.

»Inte sett henne? Åh, mycket bra!» genmälde kardinalen livligt. »Ni gjorde alldeles rätt i att försvara en kvinnas heder, och som jag nu själv ämnar mig till värdshuset Röda Duvslaget, får jag snart veta, om ni sagt mig sanningen.»

»Monseigneur», sade Athos stolt, »vi äro adelsmän, och inte ens för att rädda huvudet skulle vi säga en osanning.»

»Också tvivlar jag inte på edra ord, herr Athos, inte ett enda ögonblick tvivlar jag på dem; men», tillade han för att byta om samtalsämne, »den där damen var således ensam?»

»Hon var instängd tillsammans med en kavaljer», sade Athos; »men som han trots larmet inte visade sig, får man väl antaga, att han är feg.»

»Dömen icke i förhastande, säger skriften,» genmälde kardinalen.

Athos bugade sig.

»Och nu, mina herrar, är det bra», fortfor hans eminens, jag vet vad jag vill veta, följen mig.»

De tre musketörerna intogo sina platser bakom kardinalen, som åter drog kappan för ansiktet och satte sin häst i skritt, hållande sig åtta eller tio steg framför sina fyra följeslagare.

Man var snart framme vid det tysta och ensliga värdshuset; utan tvivel visste värden på förhand, vilken högt uppsatt gäst han hade att vänta, och hade därför avlägsnat alla besvärliga personer.

Tio steg från porten gjorde kardinalen ett tecken åt stall-