stora barn, men som jag är mycket noga med att konungens och i synnerhet kardinalens befallningar strängt åtlydas…»
D'Artagnan kunde icke undertrycka ett småleende. Av detta småleende förstod herr de Tréville, att han icke hade att göra med ett dumhuvud, och sade därför, i det han bytte om samtalsämne och gick rakt på sak:
»Jag höll mycket av er far. Vad kan jag göra för hans son? Men skynda er, jag rår inte själv om min tid.»
»Herr kapten», svarade d'Artagnan, »när jag lämnade Tarbes och kom hit, tänkte jag anhålla hos er, i kraft av denna vänskap för min far, som ni inte glömt, att få bära musketörsrocken; men efter allt vad jag sett här nu under ett par timmars tid, förstår jag hur oerhörd en sådan ynnest skulle vara, och jag bävar för att inte förtjäna den.»
»Ja, det är verkligen en ynnest, unga man», svarade herr de Tréville; »men den är kanske inte så oupphinnelig som ni tror, eller som ni ser ut att tro. I alla händelser har en kunglig förordning bestämt, huru med denna sak skall förfaras, och jag får till min ledsnad upplysa er om, att man inte till musketör antar någon, som inte förut deltagit i några bataljer eller i några uppseendeväckande företag eller också tjänat två år i något annat mindre gynnat regemente än vårt.»
D'Artagnan bugade sig utan att svara. Han kände sig ännu mera hågad att få ikläda sig musketörsuniformen, då han hörde, att det var förenat med så stora svårigheter.
»Men», fortfor Tréville, spännande ögonen i sin unga landsman med en så genomträngande blick, som om han ville läsa i djupet av hans hjärta, »för er fars, min gamle kamrats skull, vill jag göra något för er, unga man. De yngre sönerna i våra adliga familjer från Béarn äro i allmänhet inte rika, och jag tvivlar på att förhållandena ändrats mycket, sedan jag for hemifrån. Jag tänker således, att de pengar ni fört med er, inte kunna räcka länge för er att leva på.»
D'Artagnan sträckte på sig med en stolt min, som sade, att han icke begärde allmosor av någon.
»Det är bra, unga man, det är bra!» fortfor Tréville; »de där minerna känner jag till. Jag kom till Paris med fyra écus på fickan, och jag skulle ha slagits med vem som helst som sagt mig, att jag inte kunde köpa Louvren, om jag ville.»
D'Artagnan rätade upp sig alltmera; tack vare försälj-
