ningen av sin häst började han sin bana med fyra écus mera än herr de Tréville haft, när han började sin.
»Jag antar således, att ni behöver spara på vad ni har, hur stor summa det än må vara; men ni bör även ha behov av att fullkomna er i de färdigheter, som anstå en adelsman. Jag skall redan i dag skriva ett brev till direktören för kungliga akademien, och redan i morgon skall han ta emot er utan någon avgift. Avslå inte denna lilla tjänst! Våra adelsmän av de förnämsta och rikaste familjer anhålla någon gång om den utan att lyckas. Ni får där lära er den högre ridkonsten, fäktning och dans; ni har där tillfälle att göra goda bekantskaper, och emellanåt kommer ni och hälsar på mig och talar om, hur långt ni hunnit och om jag kan göra något för er.»
Ehuru d'Artagnan ännu icke hade minsta begrepp om hur det gick till vid hovet, kunde han icke undgå att lägga märke till detta kyliga mottagande.
»Ack, herr kapten», sade han, »nu ser jag bäst, hur väl jag i dag skulle behövt rekommendationsbrevet, som min far gav mig med till er!»
»Ja, verkligen», svarade herr de Tréville, »det förvånar mig, att ni företagit en så lång resa utan denna nödvändiga utrustning — den enda resursen för oss béarnare.»
»Jag hade en sådan, herr kapten, och det gudskelov i bästa form», utropade d'Artagnan, »men man har på ett nedrigt sätt berövat mig den!»
Och han berättade hela uppträdet i Meung, beskrev den okände adelsmannen ända in i de minsta detaljer och allt detta med en värme och sanning, som på det högsta tilltalade herr de Tréville.
»Det var märkvärdigt!» sade denne fundersamt. »Ni nämnde således högt mitt namn?»
»Ja, herr kapten, jag begick verkligen den oförsiktigheten. Det är ju naturligt, att ett namn som ert skulle tjäna mig som skydd på vägen; ni förstår, att jag ofta nog begagnat mig därav.»
Smickret var mycket gängse på denna tid, och herr de Tréville älskade rökelse lika mycket som en konung eller en kardinal. Han kunde således icke låta bli att småle med synbart välbehag, men detta småleende försvann snart, och han förde själv samtalet tillbaka på äventyret i Meung.
»Säg mig», fortfor han, »hade inte den där adelsmannen ett lätt ärr på ena kindbenet?»
»Jo, som efter ett skrubbsår av en kula.»
