Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/463

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

förutse och vars verkliga orsak jag trotsar vem det vara må att gissa; för att vinna vadet gå vi nu och tillbringa en timme i bastionen. Antingen bli vi anfallna eller också inte. Bli vi det inte, så ha vi god tid att talas vid och ingen kommer att höra oss, ty jag svarar för att murarna i bastionen inte ha några öron; bli vi däremot anfallna, så tala vi likafullt om våra affärer, medan vi försvara oss, och hölja oss på samma gång med ära. Du ser således, att det är ren vinst alltsammans.»

»Ja», sade d'Artagnan, »men vi få oss också otvivelaktigt en kula eller ett par i kroppen.»

»Bah, min vän», svarade Athos, »du vet mycket väl, att de farligaste kulorna inte komma från fienden.»

»Men jag tycker, att vid en sådan expedition borde vi åtminstone tagit med oss våra musköter», inföll Porthos.

»Du är bra enfaldig, min kära Porthos; varför belasta oss med en onödig börda?»

»Jag finner inte en god musköt, ett dussin patroner och ett kruthorn onödiga, då man står inför fienden.»

»Visserligen», svarade Athos, »men hörde du inte vad d'Artagnan sa?»

»Vad sa? han då?» frågade Porthos.

»Jo, att vid anfallet i natt som var dödades fem fransmän och åtta eller tio rochellare.»

»Nå än sedan?»

»Jag tänker, att man inte hade tid att plundra dem, man hade nog viktigare saker att tänka på för tillfället.»

»Nåå?»

»Jo, vi finna nu deras musköter, deras patroner och kruthorn, och i stället för fyra musköter och ett dussin patroner få vi minst femton gevär och hundra skott att avlossa.»

»Å, Athos», utropade Aramis, »du är en stor man!»

Porthos nickade till tecken att han instämde. D'Artagnan ensam tycktes icke övertygad. Förmodligen delade även Grimaud den unga mannens betänkligheter, ty då han såg, att man fortsatte att marschera mot bastionen, något som han hittills tvivlat på, ryckte han sin herre i rocken.

»Vart ska vi ta vägen?» frågade han med en åtbörd.

Athos pekade på bastionen.

»Men», sade den tystlåtne Grimaud på samma slags språk som förut, »det kommer att kosta oss skinnet!»

Athos lyfte ögonen och ett finger mot himmeln. Grimaud ställde ifrån sig korgen på marken och satte sig ned, skakande på huvudet.