ledande till ett slott i sträng och allvarlig stil, massivt byggt och ensligt beläget. När så hjulen rullade fram över det fina sanden, hörde mylady ett väldigt dån, i vilket hon kände igen ljudet av havsvågor, som krossas mot branta stränder.
Vagnen körde fram genom två valv och stannade slutligen på en mörk, fyrkantig gård; nästan genast öppnade vagnsdörren, den unga mannen hoppade lätt ur och räckt handen åt mylady, som stödde sig på den och i sin tur steg ur tämligen lugn.
»Så mycket är säkert», sade mylady, i det hon såg sig omkring och därpå med det älskvärdaste småleende åter fäste blicken på den unga officern, »att jag är er fånge; men jag kommer inte att vara det länge, det är jag säker på», tillade hon, »mitt samvete och er artighet, min herre, äro mig en borgen därför.»
Hur smickrande komplimangen än var, svarade officern ingenting, utan tog ur bältet en liten visselpipa av silver liknande skepparpipan ombord på ett örlogsfartyg, och blåste tre gånger, varje gång på olika sätt; på dessa signaler kommo några karlar, spände ifrån de rykande hästarna och ställde in vagnen i ett vagnhus.
Därpå inbjöd officern, alltid med samma lugna artighet, sin fånge att stiga in i huset; fortfarande med samma leende min fattade hon hans arm och trädde med honom in genom en låg och välvd port, som genom ett endast i bakgrunden upplyst valv förde till en stentrappa, slingrande sig kring en krysskiktspelare; därpå stannade man framför en massiv dörr, som, sedan den unga mannen låst upp den med en nyckel han bar på sig, trögt vände sig på sina gångjärn och lämnade inträde till det för mylady avsedda rummet.
Med en enda blick hade fången uppfattat rummet i des minsta detaljer.
Det var ett rum, vars inredning var på en gång mycket lämplig för ett fängelse och mycket lämplig för en människas bostad, men gallren för fönstren och låset på yttersidan på dörren avgjorde saken till förmån för fängelset.
Ett ögonblick övergavs denna varelse av hela sin själsstyrka, hur väl härdad och stålsatt hon än var; hon föll ned i en länstol, med korslagda armar och sänkt huvud, och väntade varje ögonblick att få se en domare komma in för att förhöra henne.
Men det kom ingen, endast ett par marinsoldater, som
