buro in kappsäckarna och lådorna, ställde dem i en vrå och gingo sin väg utan att yttra ett ord.
Officern övervakade alla dessa detaljer med samma lugn, som mylady hela tiden funnit hos honom, utan att själv säga ett ord och görande sig åtlydd endast med en rörelse av handen eller en blåsning i visselpipan. Man skulle kunnat tro, att det talade språket icke fanns till mellan denna man och hans underordnade eller att det var överflödigt.
Slutligen kunde mylady icke hålla ut längre, hon bröt tystnaden.
»I himlens namn, min herre», utropade hon, »vad betyder allt det här? Upplys mig därom, skingra min ovisshet! Jag har mod tillräckligt för varje fara, som jag kan förutse, varje olycka, som jag kan förstå. Var är jag och vad är jag här? Är jag fri, varför då dessa galler och dessa tillbommade dörrar? Är jag fånge, vad brott har jag begått?»
»Ni är här i det rum, som är bestämt för er, min fru. Jag har fått order att möta er på sjön och föra er till detta slott; denna order har jag utfört, som jag tror, med all en soldats punktlighet, men även med en adelsmans artighet. Där slutar, åtminstone för det närvarande, det uppdrag jag haft att utföra beträffande er; det övriga tillkommer en annan person.»
»Och denna andra person, vem är det?» frågade mylady. »Kan ni inte säga mig hans namn?»…
I samma ögonblick hördes i trapporna ett högljutt klingande av sporrar; några röster hördes, försvunno åter och dogo bort, ljudet av en ensam persons steg nalkades dörren.
»Här ser ni denna person, min fru», sade officern, i det han steg undan från dörren och blev stående vid sidan om den i en vördnadsfull och avvaktande hållning.
I samma ögonblick öppnades dörren och en man syntes i dörröppningen.
Han var utan hatt, hade värja vid sidan och kramade hårt en näsduk i handen.
Mylady tyckte sig känna igen denna skugga i dunklet; hon stödde sig med ena handen mot länstolens armstöd och sträckte fram huvudet liksom för att skaffa sig visshet.
Då närmade den främmande sig långsamt, och alltefter som han närmade sig och kom inom den av lampan kastade ljuskretsen, drog mylady sig alltmera tillbaka. Därpå, då hon icke längre kunde hysa något tvivel, utropade hon utom sig av häpnad:
»Huru, min bror! Är det ni?»
