»För fan», svarade d'Artagnan och kände igen Athos, som efter att ha blivit förbunden av doktorn, nu skulle gå hem, »jag gjorde det inte med flit, och därför sa' jag ‘ursäkta‘! Det kan vara nog, tycker jag. Jag upprepar därför — och den här gången tycker jag på min ära, att det kan vara mer än nog — att jag har bråttom, mycket bråttom. Släpp mig därför, jag ber, och låt mig gå och sköta mina affärer.»
»Min herre», sade Athos, i det han släppte honom, »ni är inte artig, man märker, att ni kommer långt bort ifrån.»
D'Artagnan hade redan tagit några trappsteg, då Athos’ yttrande kom honom att tvärstanna.
»Vad fan säger ni?» sade han; »jag må komma aldrig så långt bort ifrån, så behöver ni inte ge mig några lektioner i artighet, det skall jag tala om för er!»
»Kanske det ändå!» svarade Athos.
»Å, om jag inte hade så bråttom och sprunge efter en person!» utbrast d'Artagnan.
»Hör på, herr bråttom, mig kan ni träffa utan att behöva springa, förstår ni?»
»Var då, om ni tillåter?»
»I närheten av Carmes-Deschaux.»
»Hur dags?»
»Vid tolvtiden.»
»Vid tolvtiden! Det är bra, jag skall infinna mig.»
»Försök att inte låta mig vänta, ty en kvart över tolv skär jag öronen av er i språnget.»
»Det är bra», skrek d'Artagnan till honom, »tio minuter före tolv skall jag vara där!»
Därmed satte han i väg som om själva hin varit efter honom, i förhoppning att ännu kunna träffa på sin okände, vars sakta gång icke kunde ha avlägsnat honom särdeles långt.
Men i porten till gatan stod Porthos och talade med en herre vid gardet. Mellan de båda samtalande fanns det alldeles lagom plats för en person att slippa fram. Så beräknade åtminstone d'Artagnan och rusade på för att som en pil kila mellan dem. Men just som han skulle igenom, tog vinden Porthos’ långa kappa och d'Artagnan rusade rätt in i kappvecken. Förmodligen hade Porthos sina skäl att icke övergiva denna väsentliga beståndsdel av sin dräkt, ty i stället för att släppa kappfliken, som han höll i, drog han den åt sig ännu mera, så att d'Artagnan snärjde in sig i
