fönsterrutorna, i det han betraktade musketörerna, som avlägsnade sig den ena efter den andra, och följde dem med blicken, tills de veko om hörnet.
Sedan herr de Tréville skrivit brevet, förseglade han det och steg upp för att ge honom det; men i samma ögonblick d'Artagnan sträckt ut handen för att ta det, blev herr de Tréville mycket förvånad över att se sin skyddsling rycka till häftigt, bli blodröd av vrede och rusa ut ur kabinettet ropande:
»Å, guds blod, den här gången skall han inte undkomma mig!»
»Vilken då!» frågade herr de Tréville.
»Brevtjuven!» svarade d'Artagnan. »Å, vänta bara, bedragare!»
Och han var borta.
»Satans galning!» mumlade herr de Tréville, men tillade strax: »Såvida det inte var ett listigt sätt att komma undan, sedan han sett, att hans knep misslyckats!»
4.
ATHOS’ AXEL, PORTHOS’ GEHÄNG OCH ARAMIS’ NÄSDUK
När d'Artagnan alldeles vild i tre skutt rusat genom väntrummet och kom ut till trappan, som han tänkte ta med fyra steg i språnget, stötte han i sitt blinda lopp mot en musketör, som kom från herr de Tréville genom en sidodörr, träffade honom med pannan mot axeln och kom honom att utstöta ett skrik eller snarare ett rytande.
»Ursäkta!» sade d'Artagnan och ämnade fortsätta sitt vilda lopp — »ursäkta, men jag har bråttom!»
Men knappt hade han kommit utför de första trappstegen, förrän en järnhand fattade i hans arm och hejdade honom.
»Jaså, ni har bråttom!» utropade musketören blek som ett lärft; »därför knuffar ni mig, ropar ”ursäkta!” och tror, att jag nöjer mig med det? Inte så alldeles unga man! Tror ni kanske, därför att ni i dag hörde herr de Tréville tala i något hög ton till oss, att man kan behandla oss som han talar? Inbilla er inte det, min gunstig herre, ni är inte herr de Tréville.»
