Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/515

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


skulle kunna tro, att han aldrig haft att göra med andra än kvinnor och barn.»

»Min kära Athos», sade d'Artagnan, »jag beundrar dig, men när allt kommer omkring, hade vi ändå orätt.»

»Vad för slag! Orätt!» sade Athos. »Vem rår då om luften, som vi andas? Vem rår om oceanen, som våra blickar sväva ut över? Vems är sanden, som vi lågo på, och vems är brevet från din älskarinna, Aramis? Är allt det där kardinalens! På min ära, den karlen inbillar sig, att hela världen tillhör honom! Du stod där, du stammade, häpen, tillintetgjord, man skulle kunnat tro, att Bastiljen reste sig framför dig och att denna jättelika Medusa förvandlade dig till sten. Att vara kär, är det att konspirera? Du är kär i en kvinna, som kardinalen låtit stänga in, du vill rycka henne ur händerna på kardinalen, det är ju ett ärligt parti, som du spelar med kardinalen: det där brevet är dina kort; varför skulle du visa dina kort för din motspelare? Det är inte brukligt. Må han gissa sig till dem, om han kan, vi gissa oss ju till hans, vi!»

»Verkligen», sade d'Artagnan, »det är mycket förnuftigt, vad du säger, Athos.»

»Nå, i så fall tala vi inte mera om vad som nyss hänt, och låt nu Aramis återtaga läsningen av brevet från sin kusin, där herr kardinalen avbröt det.»

Aramis tog upp brevet ur fickan, de tre vännerna närmade sig honom och de tre betjänterna grupperade sig på nytt kring damejeannen.

»Du hade inte läst upp mer än ett par rader», sade d'Artagnan, »det är så gott att börja om från början.»

»Gärna», sade Aramis.


»Min kära kusin!

Jag tror nästan, att jag bestämmer mig för en resa till Stenay, där min syster berett vår lilla tjänarinna inträde i karneliterklostret. Det stackars barnet finner sig där med stilla undergivenhet, hon vet, att hon icke kan vistas annorstädes utan fara för sin själs frälsning. Emellertid, om våra familjeaffärer kunna ordnas så, som vi önska, tror jag, att hon skall underkasta sig risken att bli fördömd och återvända till dem hon saknar, så mycket mera som hon vet, att man ständigt tänker på henne. Under tiden är hon icke alltför olycklig; allt vad hon önskar, är att få ett brev från sin hjärtevän. Jag vet väl, att detta slags varor icke så lätt passera genom klostergallren, men som jag enligt vad jag tror