Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/516

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


mig ha bevisat dig, min kusin, icke är alltför tafatt, skall jag åtaga mig detta uppdrag. Min syster tackar dig för din goda och beständiga hågkomst. Hon var ett ögonblick mycket orolig, men hon är nu litet lugnare, sedan hon skickat sitt biträde dit bort, för att icke något oförutsett må inträffa.

Farväl, min käre kusin, och låt oss höra av dig så ofta du kan, det vill säga så ofta du tror dig kunna göra det med säkerhet. Jag kysser dig!

Marie Michon


»O, hur mycken tack är jag dig inte skyldig, Aramis!» utropade d'Artagnan. »Dyra Constance! Äntligen har jag då fått underrättelser från henne. Hon lever, hon är i säkerhet i ett kloster, hon är i Stenay. Var ligger Stenay, Athos?»

»I Lothringen, ett par mil från elsassiska gränsen. När belägringen en gång är slut, kunna vi göra en tur åt det hållet.»

»Det dröjer nog inte länge, vilja vi hoppas», sade Porthos, »ty i morse hängde man en spion, som talade om, att rochellarna nu äro så illa däran, att de börjat äta ovanlädret på sina skodon. Om man antar, att de äta sulorna, när de gjort slut på ovanlädret, inser jag inte vad som sedan återstår dem, såvida de inte äta upp varandra.»

»Stackars tokar!» sade Athos och tömde ett glas förträffligt bordeauxvin, som, om det på den tiden icke hade samma rykte som nu, likväl förtjänte det icke mindre. »Stackars tokar! Som om inte den katolska religionen vore den fördelaktigaste och angenämaste bland alla religioner! Men sak samma», återtog han efter att ha smällt med tungan mot gommen, »det är tappert folk i alla fall. Men vad tusan gör du, Aramis», fortfor Athos, »stoppar du det där brevet i fickan?»

»Ja», sade d'Artagnan, »Athos har rätt, man måste bränna upp det. För resten, om vi också bränna upp det, vem vet om inte kardinalen känner någon hemlig konst att fråga askan?»

»Ja, bestämt gör han det», sade Athos.

»Men vad vill du då göra med brevet?» frågade Porthos.

»Kom hit, Grimaud!» sade Athos.

Grimaud steg upp och kom fram.

»Till straff för att du talat utan tillstånd, min vän, skall du äta upp det här papperet, och sedan, till belöning för den tjänst du gjorde oss, skall du dricka det här glaset vin; se här först brevet, tugga det väl!»

Grimaud log, och med blicken fäst på glaset, som Athos