Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/518

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

som hon hatade allt vad hon en gång älskat, avvänt den storm, varmed Richelieu hotade honom i drottningens person. D'Artagnan hade givit sig ut för de Wardes, för vilken hon fattat en av dessa tigerlika, okuvliga passioner, som förekomma hos kvinnor med hennes skaplynne. D'Artagnan kände den förfärliga hemlighet, som hon svurit att ingen skulle lära känna utan att dö. Och slutligen, då hon fått en öppen fullmakt, med vars tillhjälp hon skulle hämnas på sin fiende, hade denna fullmakt blivit henne frånryckt, och det var nu åter d'Artagnan, som höll henne fången och som ämnade skicka henne till något smutsigt Botany Bay, till något skymfligt Tyburn borta i Indiska oceanen.

Ty allt detta kom utan tvivel från d'Artagnan; från vem annan än honom skulle den väl komma, all den skam, som samlades på hennes huvud? Han ensam kunde ha meddelat lord Winter alla dessa förskräckliga hemligheter, som han genom en olycklig slump upptäckt den ena efter den andra. Han kände hennes svåger, förmodligen hade han skrivit till honom.

Hur mycket hat hon bryggde, där hon satt på sin ensliga kammare, orörlig, med glödande, stirrande blick! Hur väl utbrotten av de dova rytanden, som emellanåt med andhämtningen uppstego ur djupet av hennes bröst, ackompanjerade bruset av dyningen, som steg, dånade, tjöt och kom liksom en evig och vanmäktig förtvivlan, för att krossas mot klipporna, på vilka detta dystra och stolta slott blivit uppfört! Och vid skenet av de blixtar, som hennes stormande vrede tände i hennes själ, vilka storartade hämndplaner, gjorde hon icke upp mot fru Bonacieux, mot Buckingham och i synnerhet mot d'Artagnan, hämndplaner, som förlorade sig i en avlägsen framtid.

Ty för att kunna hämnas måste man vara fri, och för att bli fri, när man är fånge, måste man bryta igenom en mur, lossa galler, borra hål i ett golv, allt saker som en stark och tålmodig man kan lyckas med men inför vilka en kvinnas feberaktiga, häftiga och ojämna ansträngningar måste förbli maktlösa. För att utföra allt detta måste man dessutom ha god tid på sig, månader, år, och hon — hon hade endast tio eller tolv dagar, enligt vad lord Winter, hennes broderliga och fruktansvärda fångvaktare, sagt henne.

Ock ändå, om hon varit man, skulle hon försökt allt detta och kanske lyckats; varför hade då himmeln misstagit sig på detta sätt, när den inhyste denna manliga själ i en svag och ömtålig kropp?