fyllt ända till brädden, tuggade han sönder papperet och sväljde det.
»Bravo, mäster Grimaud!» sade Athos. »Och tag nu det här; men det befriar dig från att säga tack.»
Grimaud tömde sitt glas bordeaux under tystnad, men hans mot himmeln riktade blick talade, under hela tiden den angenäma sysselsättningen varade, ett språk, som för att vara stumt var icke mindre uttrycksfullt.
»Och nu», sade Athos, »såvida inte hans eminens kardinalen får den snillrika idén att låta sprätta upp magen på Grimaud, så tror jag, att vi kunna vara tämligen lugna.»
Under tiden fortsatte hans eminens kardinalen sin melankoliska promenad mumlande i skägget:
»De där fyra männen måste en gång komma att tillhöra mig!»
52.
FÖRSTA DAGEN AV FÅNGENSKAPEN
Låtom oss nu återvända till mylady, som en blick på de franska kusterna kommit oss att för en stund förlora ur sikte.
Vi återfinna henne i samma förtvivlade ställning, vari vi lämnade henne, grävande sig en avgrund av dystra betraktelser, ett mörkt helvete, vid vars port hon nästan lämnat hoppet; ty för första gången tvivlar hon, för första gången fruktar hon.
Vid två tillfällen hade lyckan svikit henne, vid två tillfällen hade hon sett sig upptäckt och förrådd, och vid båda dessa tillfällen hade hon dukat under för den onda genius, som Gud utan tvivel skickat för att bekämpa henne: D'Artagnan hade besegrat henne, henne, det ondas oövervinnliga makt.
Han hade kränkt henne i hennes kärlek, förödmjukat henne i hennes stolthet, gäckat henne i hennes ärelystnad, och nu var han även på väg att förstöra hennes framtidsutsikter, antastade hennes frihet, hotade till och med hennes liv. Och ännu mer: han hade lyft en flik av hennes mask, denna sköld, bakom vilken hon skyddade sig och som gjorde henne så stark.
D'Artagnan hade från Buckingham, som hon hatade så
