»och tro mig, det fordras mera än en kvinnas konster och koketteri för att förleda mig.»
»I så fall, min tappra löjtnant, lämna vi mylady ensam för att utfundera andra medel, och låtom oss nu gå och supera. Åh, var lugn, hon har en rik fantasi, och andra akten av komedien lär nog inte dröja att följa på den första.»
Med dessa ord tog lord Winter Felton under armen och förde skrattande honom med sig bort.
»Åh, jag skall nog hitta på vad du behöver!» mumlade mylady mellan tänderna. »Var lugn, stackars förfelade munk, stackars omvända soldat, som låtit skära till din uniform av en prästrock!»
»Det var sant», återtog lord Winter, i det han vände sig om i dörren, »låt inte det här lilla misslyckade försöket förstöra er aptit, min fru. Smaka på den där kycklingen och fisken, som jag på hedersord inte låtit förgifta. Jag kommer ganska bra överens med min kock, och som han inte får ärva mig, så har jag fullt förtroende till honom. Gör ni som jag! Adjö, kära syster! Vi träffas när ni dånar härnäst.»
Detta var mer än mylady kunde fördraga; hennes händer fattade krampaktigt kring länstolens armstöd, hon skar tänderna, hennes ögon följde dörrens rörelse, då den stängde efter lord Winter och Felton, och när hon såg sig ensam, fattades hon av ett nytt anfall av förtvivlan. Hon kastad en blick på bordet, såg en kniv blänka där, störtade fram och fick tag i den; men hon blev grymt sviken, knivbladet var runt i ändan och av böjligt silver.
Ett gapskratt hördes bakom den illa stängda dörren oc den öppnades på nytt.
»Ha ha ha», skrattade lord Winter, »ha ha ha! Ser du nu, min tappra Felton, ser du att jag hade rätt: den där kniven var för dig. Hon skulle ha dödat dig, min son, ty, se du, det hör till hennes besynnerliga infall att så där på ett eller annat sätt befria sig från folk, som besvärar henne. Om jag låtit dig få råda, så skulle kniven varit spetsig och av stål, och adjö då med Felton! Hon skulle ha dödat dig och efter dig alla de andra. Se bara, John, hur bra hon förstår att föra kniven!»
Och verkligen, höll icke mylady ännu det hotande vapnet i sin krampaktigt slutna hand, men dessa sista ord, denna blodiga förolämpning förlamade hennes händer, henne krafter och till och med hennes vilja.
Kniven föll till golvet.
»Ers härlighet hade rätt», sade Felton i en ton av djup
