avsky, som genljöd ända ned i djupet av myladys hjärta, och det var jag, som hade orätt».
Båda gingo åter ut.
Men denna gång lyssnade mylady uppmärksammare än förut, och hon hörde deras steg avlägsna sig och dö bort i korridoren.
»Jag är förlorad», mumlade hon, »jag är överlämnad åt människor, som jag inte kan inverka mera på än om de voro av brons eller granit; de känna mig i grund och botten och äro stålsatta mot alla mina vapen!»
»Och ändå är det omöjligt», fortfor hon i sin tankegång, »att det här kan få sluta så, som de bestämt det!»
Såsom framgår av denna sista betraktelse, av detta hoppets instinktlika återuppvaknande, hade i denna djupa själ fruktan och svaga känslor aldrig länge övertaget. Hon satte sig till bords, åt av flera utav rätterna, drack litet spanskt vin och kände hela sin beslutsamhet återvända.
Innan hon gick till sängs, hade hon redan kommenterat, analyserat, vridit och vänt på alla sidor, undersökt från alla synpunkter de båda männens tal, gång, åtbörder, tecken, ja, ända till deras tystnad, och av detta djupa, skickliga och insiktsfulla studium framgick, att Felton på det hela taget var den sårbaraste av hennes två förföljare.
Det var i synnerhet ett yttrande, som oupphörligt återkom för henne: »Om jag låtit dig få råda», hade lord Winter sagt till Felton. Felton hade således talat till hennes förmån, eftersom lord Winter icke velat följa hans råd.
»Svag eller stark», tänkte mylady, »så har dock den mannen en gnista medlidande i sitt hjärta; av den gnistan skall jag blåsa upp en eldsvåda, som skall förtära honom! Vad den andre angår, så känner han mig, han fruktar mig och vet, vad han har att vänta av mig, om jag någonsin kan befria mig ur hans våld; det tjänar således ingenting till att försöka med honom. Men Felton, med honom är det en annan sak; han är en okonstlad, ofördärvad ung man och tycks vara dygdig, honom kan det vara en möjlighet att bringa på fall.»
Och mylady lade sig och somnade med ett småleende på läpparna; den som sett henne sova, skulle trott henne vara en ung flicka, drömmande om den blomsterkrans, med vilken hon vid nästa lantliga fest skulle pryda sin panna.
