sig att inlägga hela sin själ, fullbordade förvirringen i den unga officerns hjärta; han öppnade häftigt dörren, och mylady såg honom komma in blek som alltid men med brinnande och nästan oredig blick.
»Varför sjunger ni så där», sade han, »och med en sådan röst?»
»Förlåt», sade mylady, saktmodigt, »jag glömde att mina sånger inte passa i detta hus. Jag har nu kanske sårat er i er religiösa tro, men det var mot min vilja, det svär jag; förlåt mig därför ett fel, som kanske var stort men alldeles säkert var ofrivilligt.»
Mvylady var i detta ögonblick så vacker, den religiösa hänryckning, vari hon var försänkt, gav ett sådant uttryck åt hennes ansikte, att Felton, bländad, trodde sig se en ängel, som han nyss förut endast trodde sig höra.
»Ja, ja», svarade han, »ni stör dem, som bo här i slottet.»
Och den stackars förvirrade insåg icke själv det osammanhängande i sina ord, medan mylady däremot borrade sin lodjursblick i djupet av hans hjärta.
»Jag skall vara tyst», sade mylady, i det hon slog ned ögonen och inlade i sin röst all den mildhet hon kunde åstadkomma på samma gång som hela hennes hållning uttryckte den största undergivenhet.
»Nej, nej, min fru», sade Felton, »försök endast att sjunga litet mindre högt, i synnerhet nattetid.»
Och med dessa ord störtade Felton, som kände sig icke längre kunna vara sträng mot fången, ut ur rummet.
»Ni gjorde rätt, löjtnant», sade soldaten, »hennes sånger förvirra alldeles själen på en människa; men hur det är, så vänjer man sig vid dem till sist, för hon har en sådan vacker röst!»
54.
TREDJE DAGEN AV FÅNGENSKAPEN
Felton var visserligen fast, men ännu återstod en sak att göra, man måste hålla honom kvar eller, rättare sagt, han måste stanna kvar av sig själv, och ännu kunde mylady endast dunkelt skönja det medel, som skulle föra henne till detta mål.
Det behövdes ännu en sak: man måste förmå honom att tala för att själv kunna tala med honom, ty mylady visste
