mycket väl, att hennes största förförelsemedel låg i rösten, som så skickligt genomlöpte hela tonskalan, från och med det mänskliga ordet ända till det himmelska språket.
Och likväl, trots all denna förförelsekonst kunde mylady misslyckas, ty Felton var på förhand varnad, och det även mot den minsta tillfällighet. Från detta ögonblick övervakade hon alla sina handlingar, alla sina ord, ända till den enklaste blick ur sina ögon, varje åtbörd, ja, till och med varje andedrag, som man ju kunnat antyda som en suck. I korthet sagt, hon studerade allt, liksom en samvetsgrann skådespelare gör, då man givit honom en ny roll inom ett fack, som han icke är van vid.
Mot lord Winter var hennes uppförande lättare, också var hon sedan gårdagen på det klara med sig själv om den saken. Förbli tyst och värdig i hans närvaro, emellanåt reta honom genom ett spelat förakt, ett sårande ord, driva honom till hotelser och överilningar, som skulle utgöra en motsats till hennes egen undergivenhet, sådan var hennes plan. Felton skulle se det; kanske skulle han ingenting säga, men se det skulle han.
Nästa morgon kom Felton som vanligt, men mylady lät honom övervaka alla förberedelserna till frukosten utan att tilltala honom. Också kände hon, då han ämnade gå, en gnista av hopp, ty hon trodde, att han skulle tilltala henne; men hans läppar rörde sig, utan att något ljud utgick från hans mun, och i det han gjorde våld på sig själv, inneslöt han i sitt hjärta de ord, som ville tränga sig över läpparna, och gick.
Vid tolvtiden kom lord Winter in.
Det var en rätt vacker vinterdag, en stråle av Englands bleka sol, som lyser utan att värma, trängde in genom fängelsets fönstergaller.
Mylady såg ut genom fönstret och låtsade icke höra, att dörren öppnades.
»Åh», sade lord Winter, »sedan man spelat komedi och tragedi, spelar man nu även melankoli.»
Fången svarade icke.
»Ja, ja», fortfor lord Winter, »jag förstår, ni skulle bra gärna vilja vara fri därute på havsstranden, skulle gärna vilja på ett snabbt fartyg plöja vågorna på detta smaragdgröna hav, skulle vilja på land eller hav lägga ut ett av de där försåten för mig, som ni så väl förstår er på att uppfinna. Tålamod, tålamod! Om fyra dagar skall stranden icke längre vara er förbjuden, havet skall stå er öppet, mera öppet kan-
