ske än ni önskar, ty om fyra dagar skall England vara befriat från er.»
Mylady knäppte ihop händerna och lyfte sina vackra ögon mot himmeln.
»Herre, Herre», sade hon med änglalik mildhet i ton och åtbörder, »förlåt denna man, liksom jag själv förlåter honom!»
»Ja, bed, fördömda varelse», utropade lorden, »din bön är så mycket ädelmodigare som du, det svär jag, är i händerna på en man, som aldrig skall förlåta dig!»
Därmed gick han sin väg.
I samma ögonblick han gick, smög en skarp blick genom den halvöppna dörren, och mylady varseblev Felton, som hastigt vek undan för att icke bli sedd av henne.
Då kastade hon sig på knä och började bedja.
»Min Gud, min Gud», sade hon, »du vet, för vilken helig sak jag lider, skänk mig då även kraft att bära mitt lidande!»
Dörren öppnades sakta; den vackra bedjerskan låtsade icke ha hört bullret, och med gråt i rösten fortfor hon:
»Du hämnande Gud, du barmhärtige Gud! Skall du låta denna mans gräsliga planer gå i fullbordan?»
Då först låtsade hon höra ljudet av Feltons steg, och i det hon reste sig upp hastigt som tanken, rodnade hon som om hon blygdes över att ha blivit överraskad liggande på knä.
»Jag vill inte gärna störa dem, som bedja», sade Felton allvarligt, »låt därför inte störa er av mig, jag besvär er!»
»Hur vet ni, att jag bad?» sade mylady med av snyftningar kvävd röst; »ni misstar er, jag bad inte.»
»Tror ni då, min fru», sade Felton med samma allvarliga röst fast i mildare ton, »att jag anser mig ha rättighet att hindra någon skapad varelse från att knäböja inför sin skapare? Nej, det förbjude Gud! Dessutom anstår ångern så väl de brottsliga; vilket brott han än må ha begått, är brottslingen mig helig, då han ligger för Guds fötter.»
»Brottslig, jag!» sade mylady med ett småleende, som kunnat avväpna själva domsängeln. »Brottslig! O, min Gud, du vet om jag är det! Säg, att jag är dömd, det må så vara; men ni vet, att Gud, som älskar martyrerna, tillstädjer, att man understundom dömer oskyldiga.»
»Om ni vore oskyldigt dömd, om ni vore martyr», svarade Felton, »så mycket mera skäl då att bedja, och jag skulle själv bistå er med mina böner.»
»Åh, ni är en rättrådig man!» utropade mylady och kastade sig för hans fötter. »Ser ni, jag kan inte uthärda längre ty jag fruktar, att krafterna skola svika mig i den stund, då
