ni mig här, var därför nöjd. Dessutom har jag denna gång ett särskilt skäl för mitt besök.»
Mylady darrade, ty hon trodde, att Felton sagt något, och aldrig i sitt liv har väl denna kvinna, som erfarit så många våldsamma och stridiga sinnesrörelser, känt sitt hjärta bulta så häftigt.
Hon hade satt sig; lord Winter tog en länstol, drog den intill hennes och satte sig bredvid henne, varpå han tog upp ett papper ur fickan och vek upp det långsamt.
»Ser här», sade han, »jag ville bara visa er det här papperet, ett slags pass, som jag själv satt upp och som för framtiden skall tjäna er till rättesnöre i det liv jag samtycker till att låta er få behålla.»
Och i det han flyttade blicken från mylady till papperet, läste han:
»’Order att föra till…’ Namnet är ännu in blanco», avbröt han sig själv. »Om ni har någon särskild plats, som ni föredrar, så säg mig det, och bara det är tusentals mil från London, skall er önskan bli uppfylld. ’Order att föra till… nämnda Charlotte Backson, brännmärkt av rättvisan i konungariket Frankrike, men frigiven efter utståndet straff. Hon skall stanna på denna plats och får aldrig avlägsna sig därifrån på mer än två mils avstånd. I händelse av rymningsförsök straffas hon med livets förlust. Hon erhåller fem shilling om dagen till husrum och föda.’»
»Den där ordern angår inte mig», svarade mylady kallt, »eftersom där står ett annat namn än mitt.»
»Ert namn! Har ni då något namn, ni?»
»Jag bär er brors namn.»
»Ni misstar er, min bror var endast er andra man, och den första lever ännu. Säg mig hans namn, så skall jag skriva det i stället för Charlotte Backson. Nej, ni vill inte, ni tiger? Det är bra, ni kommer således att inregistreras under namnet Charlotte Backson.»
Mylady förblev tyst, men denna gång var det icke av förställning, utan av förskräckelse. Hon trodde, att ordern var färdig att genast verkställas, att lord Winter hade utsatt hennes avresa tidigare än först var bestämt, att hon var dömd att resa denna samma afton. Ett ögonblick var således i hennes tanke allt förlorat, då hon plötsligt märkte, att orderna saknade underskrift.
Den glädje hon kände över denna upptäckt var så stor, att hon icke kunde dölja den.
»Ja, ja», sade lord Winter, som såg vad som försiggick
