inom henne, »ni letar efter underskriften, och ni tänker för er själv: ännu är inte allt förlorat, eftersom handlingen inte är underskriven; man visar mig den bara för att skrämma mig, det är alltsammans. Men ni misstar er. I morgon skickas denna order till hertigen av Buckingham, i övermorgon kommer den tillbaka, undertecknad av hans hand och försedd med hans sigill, och tjugufyra timmar därefter, det svarar jag för, skall den börja att sättas i verket. Farväl, min fru, detta var allt vad jag hade att säga er.»
»Och jag svarar er endast, att detta maktmissbruk, denna förvisning under ett falskt namn är en nedrighet!»
»Vill ni då hellre bli hängd under ert rätta namn? Ni vet, att de engelska lagarna äro obevekliga i fråga om kränkning av äktenskapet. Säg ifrån uppriktigt: fastän mitt namn eller, rättare sagt, min brors, är inblandat i allt det här, så skall jag utsätta mig för skandalen av en offentlig rättegång för att vara säker på att därigenom med ens bli er kvitt.»
Mylady svarade icke, men blev dödsblek.
»Åh, jag ser att ni föredrar att resa. Bra, min fru, och det finns ju ett gammalt ordspråk, som säger, att resor äro bildande för ungdomen. För tusan, när allt kommer omkring, har ni inte så orätt, och livet är en skön sak. Det är just därför jag inte är angelägen om att ni berövar mig det. Återstår således bara att ordna saken med de där fem shilling om dagen. Ni tycker, att jag visar mig litet småaktig, inte sant? Det kommer sig därav att jag tycker det kan vara onödigt, att ni blir i tillfälle att muta edra vaktare. För resten återstå er alltid edra behag att förleda dem med. Använd dem, såvida inte er motgång med Felton givit er avsmak för vidare försök i den vägen.»
»Felton har ingenting sagt», tänkte mylady, »således är ingenting förlorat.»
»Och nu farväl så länge!» sade lorden. »I morgon kommer jag och underrättar er om att min budbärare rest.»
Lord Winter steg upp, hälsade mylady ironiskt och gick sin väg.
Mylady andades åter: hon hade ännu fyra dagar på sig, fyra dagar voro nog att fullborda Feltons förledande.
Men så fattades hon av en förfärlig tanke, nämligen att lord Winter kanske skickade Felton själv för att skaffa Buckinghams underskrift; på det sättet skulle Felton undgå henne, men för att hon skulle lyckas fordrades trollmakten av en oavbruten förförelse.
