hon av misstag eller kanske med avsikt släppt, frågade han kallt:
»Vad är det här?»
»Det där? Ingenting», svarade mylady, i det hon log med detta smärtsamma uttryck, som hon så väl förstod att giva åt sitt leende. »Ledsnaden är en fånges värsta fiende, jag hade tråkigt och roade mig därför med att sno ihop det här tåget.»
Felton riktade blicken mot det ställe på väggen, framför vilket han nyss funnit mylady stående på länstolen, i vilken hon nu satt, och han upptäckte över hennes huvud en förgylld krok, inslagen i väggen och avsedd att hänga kläder eller vapen på.
Han ryckte häftigt till, och detta märkte fången, ty fastän hon höll ögonen nedslagna, undgick henne ingenting.
»Och vad gjorde ni stående på stolen?» frågade han.
»Vad kan det intressera er?» svarade mylady.
»Jag vill veta det», sade Felton.
»Fråga mig inte», sade fången; »ni vet ju, att oss sanna kristna är det förbjudet att ljuga.»
»Nå», genmälde Felton, »då skall jag säga er vad ni gjorde eller, rättare sagt, vad ni ämnade göra: ni ämnade fullborda den olycksaliga handling, som ni ruvar över. Men kom ihåg, att om vår Gud förbjuder lögnen, så förbjuder han ännu strängare självmordet.»
»När Gud ser en av sina skapade varelser orättvist förföljd, ställd mellan vanära och självmord, tro mig», svarade mylady i en ton av djup övertygelse, »då förlåter Gud självmordet, ty då är självmordet en martyrdöd.»
»Ni säger antingen för mycket eller för litet; tala, i himlens namn, förklara er!»
»Jag skulle kanske berätta er om mina olyckor, för att ni skulle anse dem uppdiktade, tala om mina planer för er, för att ni skulle gå och angiva dem för min förföljare? Nej, löjtnant Felton! För resten, vad betyder det för er, om en stackars dömd fånge lever eller dör? Ni ansvarar endast för min kropp, inte sant, och om ni endast kan uppvisa ett lik och man känner igen det såsom varande mitt, så fordrar man inte mer av er, och kanske får ni dubbel belöning.»
»Jag!» utropade Felton, »jag! Kan ni tro, att jag någonsin skulle låta betala mig för ert liv? Åh, ni tänker inte vad ni säger!»
»Låt mig fullborda mitt uppsåt, Felton, låt mig fullborda det!» sade mylady och syntes alltmera exalterad. »Varje
