Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/538

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

En sak lugnade henne dock som sagt, nämligen att Felton ingenting hade sagt.

Hon ville icke visa sig upprörd av lord Winters hotelser; hon satte sig därför till bords och åt.

Sedan föll hon på knä liksom dagen förut och läste högt sina böner. Och liksom dagen förut upphörde soldaten att marschera fram och tillbaka och stannade för att lyssna.

Snart hörde hon lättare steg än skiltvaktens; de kommo från ändan av korridoren och stannade utanför hennes dörr.

»Det är han!» tänkte hon.

Och hon började sjunga samma andliga sång, som dagen förut så våldsamt hänfört Felton. Men ehuru hennes milda fylliga och välljudande röst klingade ännu mera harmoniskt och ännu mera hjärtslitande än någonsin, förblev dörren stängd. Det föreföll henne visserligen vid en av de förstulna blickar hon kastade på den lilla dörrluckan, som om hon genom det täta gallret såg en skymt av den unga mannens glödande ögon; men antingen det nu var verklighet eller en synvilla, så hade han denna gång nog välde över sig själv att icke gå in.

Men några ögonblick efter det hon slutat sin andliga sång, tyckte mylady sig höra en djup suck, varpå samma steg, som hon nyss hört närma sig, avlägsnade sig långsamt och liksom motvilligt.



55.
FJÄRDE DAGEN AV FÅNGENSKAPEN

Dagen därpå, då Felton kom in till mylady, fann han henne stående på en stol och hållande i händerna ett tåg, gjort av hopsnodda och hopknutna remsor av batistnäsdukar; vid det buller Felton gjorde, då han öppnade dörren, hoppade mylady lätt ned från stolen och sökte att bakom ryggen gömma det improviserade tåg hon höll i handen.

Den unga mannen var ännu blekare än vanligt, och hans av sömnlöshet röda ögon utvisade, att han tillbragt en feberaktig natt.

Hans panna var likväl väpnad med strängare allvar än någonsin.

Han gick långsamt fram till mylady, som hade satt sig, och i det han fattade i ena ändan av det mordiska repet, som