Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

vad som inte finns där? Han hade nog ursäktat mig, om jag bara inte talat om det där fördömda gehänget, visserligen i förtäckta ord, det är sant; — jo, vackert förtäckta! Å, jag fördömda gaskognare, jag skulle inte kunna låta bli att vara kvick, om jag så låge i stekpannan!»

»Jojo, min kära d Artagnan», fortfor han att tala för sig själv med all den mildhet han ansåg sig skyldig sin egen värda person, »slipper du helskinnad från det här, vilket inte är troligt, så måste du för framtiden försöka att vara idel hövlighet. Hädanefter måste man beundra dig, anföra dig som ett exempel. Vara artig och förekommande är inte att vara feg. Betrakta bara denna Aramis! Aramis, det är mildheten, den förbindliga artigheten personifierade. Nåväl, har det nånsin fallit någon in att påstå, att Aramis är feg? Nej, alldeles säkert, och händanefter skall jag ta honom till exempel i allt. Å, där är han ju!»

Medan d'Artagnan gått och hållit sin monolog, hade han kommit några steg från det Aiguillonska palatset och utanför detta hus fick han se Aramis i livligt samtal med tre adelsmän vid konungens garde. Aramis å sin sida såg d'Artagnan, men som han icke glömt, att det var i närvaro av denna unga man herr de Tréville förivrat sig så svårt på morgonen, och då ett vittne till de förebråelser musketörerna fått uppbära på intet sätt var honom angenämt, så låtsade han icke se honom. Men d'Artagnan däremot, helt uppfylld av sina nya föresatser om vänligt tillmötesgående och artighet, nalkades de fyra unga männen med en stor hälsning, åtföljd av det allra förbindligaste leende. Aramis böjde helt lätt på huvudet men log alls icke. För Övrigt avbröt alla fyra genast sitt samtal.

D'Artagnan var icke enfaldig nog att ej märka, att han var överflödig, men han var heller icke ännu tillräckligt inne i den stora världens vanor för att kunna på ett artigt sätt draga sig ur en falsk belägenhet sådan som den i allmänhet är, då en person kommer och blandar sig med folk, som han knappast känner, och i ett samtal, som icke angår honom. Han letade därför inom sig efter en utväg att göra sin reträtt så litet tafatt som möjligt, då han såg, att Aramis hade tappat sin näsduk och antagligen utan att märka det satt foten på den. Ögonblicket syntes honom lämpligt att gottgöra sin påflugenhet; han böjde sig ned, och med den artigaste min han kunde åstadkomma drog han fram näsduken undan musketörens fot, trots de ansträngningar