denne gjorde för att hålla den kvar där, och sade, i det han räckte honom den:
»Här är en näsduk, som ni nog inte gärna skulle vilja förlora.»
Näsduken var verkligen rikt broderad och bar en krona och ett adligt vapen i ena hörnet. Aramis rodnade starkt och snarare ryckte än tog näsduken ur gaskognarens hand.
»Åhå!» utbrast en av gardesmännen; »vill du ännu påstå, min tystlåtna Aramis, att du stött dig med fru de Bois-Tracy, när denna älskvärda dam har den artigheten att låna dig sina näsdukar.»
Aramis kastade på d'Artagnan en av dessa blickar, som låta en man förstå, att han skaffat sig en dödsfiende; därpå återtog han sin milda min och svarade:
»Ett misstag, mina herrar, den här näsduken tillhör inte mig, och jag förstår inte, varför den här herrn fått den fantasien att hellre lämna den till mig än till någon av er. Det bästa beviset på vad jag säger, är att jag har min egen i fickan.»
Därmed tog han upp sin egen näsduk, även den högst elegant och av fin batist, ehuru batist var dyr på den tiden, men en näsduk utan broderi och utan vapen och endast prydd med sin ägares monogram.
Den gången sade d'Artagnan inte ett ord, han insåg, att han begått en bock; men Aramis’ vänner läto icke övertyga sig av hans nekande, och en av dem vände sig till den unga musketören med tillgjort allvar:
»Om det vore så som du påstår, min kära Aramis, skulle jag vara tvungen att avfordra dig näsduken, ty, som du vet, är Bois-Tracy en av mina intima vänner, och jag tycker inte om, att man gör troféer av hans hustrus tillhörigheter.»
»Din begäran är illa uttryckt», svarade Aramis, »och om jag än skulle erkänna den berättigad i sak, skulle jag ändå säga nej på grund av formen.»
»Ett faktum är», framkastade d'Artagnan helt beskedligt, »att jag inte sett näsduken falla ur herr Aramis’ ficka. Han höll foten på den, det är hela saken — och eftersom han höll foten på den, tog jag för givet, att det var hans.»
»Och det misstog ni er i, min bästa herre», svarade Aramis kallt och mycket litet känslig för detta försök att reparera saken.
Vändande sig till den av gardesofficerarna, som förklarat sig vara Bois-Tracys vän, fortfor han därpå:
