relsen vill mörda?» genmälde lord Winter i sin vanliga gäckande och föraktfulla ton.
»Jag finns här», svarade mylady.
»Jag har givit er valet mellan Amerika och Tyburn», sade lorden; »välj ni Tyburn, ty tro mig, repet är säkrare än kniven.»
Felton bleknade och tog ett steg framåt, påminnande sig, att när han kom in, hade mylady hållit ett rep i handen.
»Ni har rätt», sade hon, »och jag hade redan tänkt på det.» Därpå tillade hon med dov röst: »och jag skall tänka på det ännu en gång.»
Felton kände en rysning genom märg och ben; förmodligen märkte lord Winter denna hans sinnesrörelse.
»Var på din vakt, John!» sade han. »John, min vän, jag har litat på dig, var på din vakt! Jag har varnat dig. Var för resten lugn, min son, om tre dagar skola vi vara befriade från den där varelsen, och på den plats, dit jag skickar henne, kan hon inte längre skada någon.»
»Du hör det!» utropade mylady med ett sådant utbrott, att lorden trodde henne rikta sina ord till himmeln och Felton förstod, att det var till honom.
Felton sänkte tankfull huvudet.
Lord Winter tog honom vid armen och gick med honom, i det han kastade en blick över axeln för att icke förlora mylady ur sikte, tills han kommit ut.
»Ja, ja», sade fången, sedan dörren blivit stängd, »jag har ännu inte kommit så långt som jag trodde. Winter har utbytt sin vanliga dumhet mot en förut okänd försiktighet. Det är för märkvärdigt vad den hämndlystnaden förmår att omskapa människan! Vad Felton angår, så tvekar han. Åh, det är inte en man sådan som den fördömda d'Artagnan! En puritan dyrkar endast heliga jungfrur, och han dyrkar dem med hopknäppta händer. En musketör älskar kvinnor, och han älskar dem med sammanslagna armar.»
Emellertid väntade mylady med otålighet, ty hon anade väl, att dagen icke skulle förgå, utan att hon fick återse Felton. Slutligen, en timme efter det uppträde vi nyss berättat, hörde hon, att han talade sakta utanför dörren, därpå öppnades den, och hon såg Felton komma.
Den unga mannen gick hastigt in i rummet, i det han lämnade dörren öppen bakom sig och gav mylady ett tecken att vara tyst; han såg alldeles förstörd ut.
»Vad vill ni mig?» frågade hon.
»Hör på!» svarade Felton med sänkt röst. »Jag har skic-
