kat bort skiltvakten för att kunna stanna här, utan att man vet, att jag kommit hit, detta för att få tala med er, utan att någon kan höra vad jag säger. Lord Winter har nyss talat om för mig en gräslig historia.»
Mylady tog på sig sitt leende av ett undergivet offer och skakade på huvudet.
»Antingen är ni en avgrundsande», fortfor Felton, »eller också är lorden, min far, min välgörare, ett vidunder. Jag känner er sedan fyra dagar, honom älskar jag sedan två år tillbaka; jag kan således tveka mellan er båda. Bliv inte förskräckt över vad jag säger er, jag har behov av att bli övertygad. I natt, efter klockan tolv, kommer jag till er; då skall ni övertyga mig.»
»Nej, Felton, nej, min broder», sade hon, »uppoffringen är för stor, och jag inser, vad den kommer att kosta er. Nej, jag är förlorad, gå inte ni även i fördärvet på samma gång som jag! Min död skall bli vältaligare än mitt liv, och tystnaden hos liket skall övertyga er långt bättre än fångens ord.»
»Var tyst, min fru», utropade Felton, »och tala inte så till mig! Jag har kommit hit, för att ni skall lova mig på er heder, svära vid vad som är er heligast, att ni icke gör något försök mot ert liv.»
»Jag vill inte lova», sade mylady, »ty ingen har större aktning för en ed än jag, och om jag lovade, måste jag hålla mitt löfte.»
»Nåväl», sade Felton, »lova endast tills ni får återse mig. Om ni då ännu framhärdar i ert beslut, så skall det stå er fritt att utföra det, och jag skall själv ge er det vapen ni begär av mig.»
»Nåväl», sade mylady, »för er skull vill jag vänta.»
»Svär mig det!»
»Jag svär det vid vår Gud. Är ni nu nöjd?»
»Det är bra», sade Felton, »farväl, vi träffas i natt!»
Och han rusade ut, stängde dörren och väntade utanför med soldatens halvpik i handen och som om han gått på post i hans ställe. När soldaten kom tillbaka, gav Felton honom igen hans vapen.
Och genom dörrluckan, som mylady närmat sig, såg hon den unga mannen göra korstecknet med brinnande andakt och därpå skynda bort genom korridoren, som det syntes i ett utbrott av glädje.
Men hon själv, hon återvände till sin förra plats, med ett leende av bittert förakt på läpparna, och hon upprepade hä-
