själv», tillade han, »går in för att ännu en gång visitera den där kvinnans rum, ty jag fruktar, att hon umgås med dystra planer mot sitt eget liv, och jag har fått order att övervaka henne.»
»Bra», mumlade mylady, »hör man på den stränga puritanen, hur han ljuger!»
Vad soldaten angår, så nöjde han sig med att småle.
»Anfäkta, herr löjtnant», sade han, »ni har inte tråkigt, ni, som får sådana uppdrag, i synnerhet om hans härlighet lorden givit er tillstånd att se efter i hennes säng också.»
Felton rodnade; under alla andra förhållanden skulle han tillrättavisat soldaten, som tillät sig ett sådant skämt, men hans samvete knotade för högt, för att hans mun skulle vågat tala.
»Om jag ropar, så kom in», sade han, och likaså, om någon skulle komma, så ropa på mig.»
»Ja, herr löjtnant», svarade soldaten.
Felton gick in till mylady; hon steg upp.
»Ni är då här?» sade hon.
»Jag lovade er ju att komma», svarade Felton, »och jag har kommit.»
»Ni lovade mig en annan sak också.»
»Vad då, min Gud?» sade den unga mannen, som trots sin självbehärskning kände knäna svikta och svetten bryta fram på pannan.
»Ni lovade att ta med er en kniv och lämna den kvar här efter vårt samtal.»
»Tala inte om den saken», sade Felton, »det finns ingen ställning i livet, hur svår den än må vara, som berättigar en av Guds skapade varelser att själv ge sig döden. Jag har nu tänkt efter, och aldrig kommer jag att göra mig skyldig till en sådan synd.»
»Åh, ni har tänkt efter!» sade fången, i det hon med ett föraktfullt leende satte sig i sin länsstol. »Jag har också tänkt efter.»
»Vad då?»
»Att jag ingenting har att säga en man, som inte håller ord.»
»Ack, min Gud!» mumlade Felton.
»Ni kan gå igen», sade mylady, »jag kommer inte att tala med er.»
»Här är kniven!» sade Felton, i det han ur fickan tog upp vapnet, som han enligt löfte tagit med sig, men som har tvekade att överlämna åt sin fånge.
