»Får jag se på den», sade mylady.
»Vad skall det tjäna till?»
»På min heder, jag ger er den tillbaka på ögonblicket; ni lägger den sedan där på bordet och ni tar plats mellan den och mig.»
Felton räckte kniven åt mylady, som noga undersökte klingan och prövade spetsen mot sin fingerända.
»Bra», sade hon och gav kniven tillbaka åt den unga officern, »den är av gott stål; ni är en trofast vän, Felton.»
Felton tog kniven och lade den på bordet, såsom han kommit överens med sin fånge. Mylady följde honom med blicken och gjorde en belåten åtbörd.
»Och nu», sade hon, »hör på vad jag har att säga!»
Uppmaningen var överflödig; den unga officern blev stående framför henne väntande på hennes ord, som han slukade.
»Felton», sade mylady med en högtidlighet full av vemod, »om er syster, er faders dotter, sade till er: ’Ung ännu och olyckligtvis rätt vacker, lockades jag i en snara, men gjorde motstånd: då fördubblade man försåten omkring mig och våldsamheterna, man hädade den religion jag bekänner mig till, den Gud jag dyrkar, därför att jag kallade till min hjälp denna Gud och denna religion, men jag gjorde fortfarande motstånd; då överhopade man mig med skymf, och när man inte kunde fördärva min själ, ville man för alltid befläcka min kropp. Slutligen…»
Mylady avbröt sig själv, och ett bittert leende flög över hennes läppar.
»Slutligen», sade Felton, »vad gjorde man slutligen?»
»Slutligen en afton beslöt man att förlama detta mot stånd, som man inte kunde övervinna; en afton blandade man ett kraftigt sömnmedel i min dryck, och knappt hade jag slutat min måltid, förrän jag småningom kände mig falla i en ovanlig dvala. Fast jag inte hyste några misstankar, greps jag av en obestämd fruktan, och jag försökte kämpa mot sömnen; jag steg upp, jag ville skynda till fönstret, ropa på hjälp, men mina ben ville inte bära mig; det föreföll mig som om taket sänkte sig ned över mitt huvud och krossade mig med sin tyngd; jag sträckte ut armarna, jag försökte tala men kunde endast utstöta oartikulerade ljud; en omotståndlig domning bemäktigade sig mig, jag höll mig fast i en länstol, ty jag kände mig färdig att falla, men snart blev detta stöd otillräckligt för mina svaga armar, jag föll på ett knä, sedan på båda; jag ville bedja, men min tunga
