var stel; Gud varken såg eller hörde mig, förmodar jag, och jag gled ned på golvet, fattad av en sömn, som liknade döden.
»Av allt, som tilldrog sig under denna sömn och den tid den varade, minns jag ingenting; det enda jag erinrar mig är, att jag vaknade liggande i ett runt, praktfullt möblerat rum, i vilket dagsljuset föll in endast genom en öppning i taket. För övrigt syntes ingen dörr leda till detta rum, man kunde trott sig vara i ett präktigt fängelse.
»Det dröjde länge, innan jag kunde göra mig reda för platsen, där jag befann mig, och för alla de detaljer jag nu anfört, min själ tycktes förgäves kämpa för att skingra de tunga dimmorna från denna sömn, ur vilken jag icke förmådde rycka mig själv; jag hade dunkla förnimmelser av en tillryggalagd vägsträcka, av en vagns rullande, av en gräslig dröm, under vilken mina krafter blivit uttömda; men allt detta stod så mörkt, så otydligt för mina tankar, att dessa tilldragelser snarare syntes tillhöra ett annat liv än mitt, men som var förbundet med mitt genom något slags fantastisk dubbeltillvaro.
»En stund syntes mig detta tillstånd, vari jag befann mig så sällsamt, att jag trodde mig drömma. Jag steg upp vacklande, mina kläder lågo bredvid mig på en stol; jag kunde inte påminna mig, varken att jag klätt av mig eller lagt mig att sova. Då började verkligheten framställa sig för mig och uppfylla mig med blygsel och fasa: jag befann mig inte längre i det hus, där jag bodde; efter vad jag kunde döma av solljuset, var dagen redan till två tredjedelar förliden; det var aftonen förut jag fallit i sömn, min sömn hade således redan varat nära tjugufyra timmar. Vad hade hänt under denna långa dvala?
»Jag klädde mig så fort jag förmådde. Alla mina rörelser, tröga och stela som de voro, bevisade tillräckligt, att sömndryckens verkan ännu inte hade alldeles upphört. För övrigt var rummet inrett för att mottaga en kvinna, och den mest fulländade kokett skulle inte kunna hysa en enda önskan, som hon inte vid en blick kring rummet skulle funnit uppfylld.
»Säkerligen var jag inte den första fången, som sett sig instängd i detta praktfulla fängelse; men ni förstår, Felton, ju vackrare jag fann fängelset, desto mera förskräckt blev jag.
»Ja, det var ett fängelse, ty jag sökte förgäves komma ut. Jag undersökte alla väggarna för att upptäcka en dörr, men
