innehållet i vattenkaraffinen, för att man inte skulle märka mina misstankar.
»Aftonen kom och med den mörkret, men hur djupt det än var, började mina ögon vänja sig vid det, och jag kunde se i dunklet, hur bordet sjönk ned genom golvet och om en stund kom upp igen dukat med min supé; ögonblicket därpå upplystes rummet på nytt av samma lampa som förut.
»Jag var fast besluten att endast förtära sådana saker, i vilka det var omöjligt att blanda något sömnmedel; två ägg och litet frukt utgjorde hela min måltid, varpå jag gick och fyllde ett glas vatten ur den beskyddande fontänen och drack.
»Redan vid de första klunkarna tyckte jag, att vattnet inte hade samma smak som på morgonen; en plötslig misstanke fattade mig och jag hejdade mig, men jag hade redan druckit ett halvt glas.
»Jag slog ut resten med avsky och avvaktade med förfärans kallsvett på min panna, vad som skulle komma.
»Helt visst hade något osynligt vittne sett mig taga vatten ur fontänen och begagnat sig just av min tillit till detta vatten för att så mycket säkrare bereda mitt fördärv, som blivit planlagt med så kall beslutsamhet och utfördes med så stor grymhet.
»En halvtimme hade knappast förgått, då samma symptom som förut gåvo sig tillkänna, endast med den skillnaden, att som jag denna gång druckit endast ett halvt glas vatten, så kunde jag längre kämpa emot, och i stället för att somna in helt och hållet föll jag i ett slags sömndvala, som lämnade kvar hos mig medvetandet av vad som tilldrog sig omkring mig, men berövade mig all styrka att kunna försvara mig eller fly undan.
»Jag släpade mig till sängen för att där söka det enda försvar, som återstod mig, den räddande kniven; men jag hann inte fram så långt som till huvudgärden; jag sjönk ned på knä, med händerna krampaktigt omfattande en av fotändans stolpar, och då förstod jag, att jag var förlorad.»
Felton bleknade förfärligt, och en konvulsivisk darrning genomilade hela hans kropp.
»Det förskräckligaste av allt», fortfor mylady i upprörd ton, som om hon ännu känt samma ångest som i det förfärliga ögonblicket, »var att jag denna gång hade medvetande om den fara, som hotade mig, att min själ så att säga vakade i min sovande kropp, att jag såg och hörde, visserligen endast som i en dröm, men därför blev det endast så mycket fasansfullare.
