»Jag såg lampan åter höja sig och småningom lämna mig i mörkret; därpå hörde jag bullret av dörren, ett ljud som föreföll mig så välbekant, fast denna dörr inte öppnats mer än två gånger.
»Jag kände instinktligt, att någon närmade sig mig; det påstås ju, att den olycklige, som gått vilse i Amerikas urskogar, på detta sätt känner annalkandet av orm.
»Jag ville göra en ansträngning, jag försökte ropa; med en oerhörd viljeansträngning reste jag mig till och med upp men endast för att genast falla ned igen — falla ned i min förföljares armar.»
»Men så säg mig då, vem han var, denna man?» utropade den unga officern.
Mylady såg med en enda blick allt det lidande hon tillfogade Felton, i det hon lade vikt på varje enskildhet i sin berättelse; men hon ville icke spara honom någon tortyr. Ju djupare hon krossade hans hjärta, desto säkrare skulle han hämnas henne, Hon fortsatte således, som om hon inte hört hans utrop eller ännu inte ansett stunden vara inne för att ge honom ett svar.
»Denna gång var det dock inte ett slags livlöst kadaver utan känsla, som den uslingen hade att göra med. Jag har redan sagt er det: utan att kunna återfå det fulla bruket av mina själsförmögenheter, hade jag likväl ännu medvetande om min fara; jag kämpade således emot av alla krafter, och helt visst gjorde jag, hur försvagad jag än var, ett långvarigt motstånd, ty jag hörde honom utropa: ’Dessa eländiga puritanskor! Jag har väl hört, att de bruka trötta ut sina bödlar, men jag trodde dem mindre starka mot sina älskare.’
»Men ack, detta förtvivlade motstånd kunde inte räcka länge, jag kände mina krafter överge mig, och denna gång var det inte av min sömn, som den eländige begagnade sig — det var av min vanmakt.»
Felton lyssnade utan att låta höra något annat än ett slags dovt rytande, men svetten rann från hans marmorpanna, och handen, som han dolde under rocken, klöste sönder hans bröst.
»Min första rörelse, då jag åter kom till sans, var att under huvudkudden söka efter kniven, som jag inte kunnat nå; om den inte kunnat tjäna mig till försvar, kunde den åtminstone göra tjänst vid försoningsoffret.
»Men när jag fattade denna kniv, Felton, fick jag en förfärlig tanke. Jag har svurit att säga er allt, och jag skall
