På morgonen skickade mylady, under förevändning att hon icke hade sovit under natten och behövde vila, bort kvinnan, som vakat över henne.
Hon hyste en förhoppning, och det var att Felton skulle infinna sig vid frukosttimmen, men han kom icke.
Var hennes fruktan grundad? Skulle Felton, misstänkt av lorden, fattas henne i det avgörande ögonblicket? Hon hade nu endast en dag på sig; lord Winter hade ju underrättat henne om, att hon skulle gå ombord den 23, och det var nu den 22 på morgonen.
Icke desto mindre väntade hon ännu tämligen tåligt till middagstimmen.
Ehuru hon icke förtärt något på morgonen, bars middagen in vid vanlig tid; mylady märkte då med förskräckelse, att de vakthavande soldaternas uniform var en annan än förut.
Hon vågade då fråga, vart Felton tagit vägen; man svarade henne, att Felton ridit bort för en timme sedan.
Hon frågade, om lorden ännu var på slottet; soldaten bejakade detta och sade sig ha fått order att underrätta lorden, om fången önskade tala med honom. Mylady svarade, att hon var alldeles för svag för ögonblicket och att hennes enda önskan var att få bli ensam.
Soldaten gick sin väg, lämnande det serverade middagsbordet kvar.
Felton var således avlägsnad, marinsoldaterna voro avlösta, man misstrodde alltså Felton.
Detta sista slag, som man riktat mot fången, var förkrossande.
Så snart hon blev ensam, steg hon upp; sängen, där hon stannat kvar av försiktighet och för att man skulle tro henne allvarsamt sårad, brände henne som en glödande koleld. Hon kastade en blick på dörren: lorden hade låtit spika en bräda över luckan; förmodligen fruktade han, att hon genom denna öppning ännu skulle lyckas med några djävulska påhitt att förleda sina vaktare.
Mylady smålog av glädje; hon kunde således överlämna sig åt sina utbrott av raseri utan att bli sedd; hon rusade fram och tillbaka i rummet som en ursinnig galning eller som en i en järnbur instängd tigrinna. Hade kniven ännu varit i hennes ägo, skulle hon säkert tänkt på att döda, icke längre sig själv, utan denna gång lord Winter.
Klockan sex kom lord Winter in; han var beväpnad till tänderna. Denna man, i vilken mylady hittills endast sett
