en tämligen enfaldig herre, hade nu blivit en utmärkt fångvaktare; han tycktes förutse allt, gissa allt, veta att förekomma allt. En enda blick på mylady sade honom, vad som försiggick i hennes inre.
»Gå på bara», sade han, »men i dag har ni inte något tillfälle att döda mig, ni har inte längre något vapen. Ni hade börjat fördärva min stackars Felton, han stod redan under ert infernaliska inflytande; men jag vill rädda honom, han skall inte mera träffa er, och därmed är den saken klar. Samla ihop edra tillhörigheter, i morgon reser ni. Jag hade bestämt, att ni skulle gå ombord den tjugufjärde, men jag har kommit att tänka på, att ju förr det sker, desto säkrare. I morgon middag skall jag ha er förvisningsorder undertecknad av Buckingham. Om ni säger ett enda ord åt vem det vara må, innan ni är ombord, skjuter min sergeant er för pannan på min order; säger ni ombord på fartyget ett enda ord till någon, innan kaptenen givit er tillåtelse därtill, låter han kasta er i havet, så lyder överenskommelsen. Adjö så länge, det var vad jag hade att säga er i dag. I morgon kommer jag hit igen för att säga farväl till er.»
Med dessa ord avlägsnade sig lorden.
Mylady hade åhört hela denna hotande tirad med ett föraktfullt leende på läpparna men med raseri i hjärtat.
Man serverade kvällsvarden. Mylady kände, att hon hade behov av krafter, hon visste icke, vad som kunde inträffa under denna natt, som nalkades hotfullt, ty väldiga moln rullade fram på himmeln och avlägsna blixtar bebådade åskväder.
Klockan tio på aftonen bröt ovädret löst. Mylady kände en tröst i att se naturen dela upproret i hennes inre; åskan dånade i rymden liksom vreden i hennes hjärta; det föreföll henne; som om stormbyn, som drog förbi, levde om i hennes hår, liksom den gjorde i träden, vilkas grenar den böjde och slet av löven; hon tjöt i kapp med orkanen, och hennes röst förlorade sig i naturens mäktiga stämma, som även den tycktes sucka och förtvivla.
Plötsligt hörde hon det knacka på en fönsterruta, och vid skenet av en blixt såg hon en mans ansikte skymta fram utanför fönstergallret.
Hon skyndade till fönstret och öppnade det.
»Felton!» utropade hon. »Jag är räddad!»
»Ja», sade Felton, »men tyst, tyst! Jag måste ha tid på mig för att fila av gallren. Akta er bara att man inte ser er genom dörrluckan.
