»O, det är ett bevis på att himmeln är med oss, Felton — man har spikat ett bräde för luckan!»
»Det är bra! Gud har förmörkat deras förstånd», sade Felton.
»Men vad skall jag göra?» frågade mylady.
»Ingenting, ingenting alls» Stäng bara igen fönstret. Gå och lägg er, eller kasta er åtminstone påklädd på sängen. När jag slutat, knackar jag på rutan. Men kan ni följa mig?»
»Ja, ja!»
»Men er blessyr då?»
»Den smärtar mig, men hindrar mig inte att gå.»
»Håll er då färdig vid första signal.»
Mylady stängde fönstret, släckte lampan och gick, såsom Felton uppmanat henne, och kastade sig på sängen. Mitt i stormens klagande tjut hörde hon filens gnisslande mot gallren, och vid skenet av varje blixt varsnade hon Feltons skugga bakom fönsterrutorna.
Hon tillbragte en timme nästan utan att andas, flämtande, med kallsvetten på pannan och med hjärtat hopsnört av en förfärlig ångest vid varje rörelse hon hörde i korridoren.
Det finns timmar, som vara ett år.
Efter en timmes förlopp knackade Felton på nytt.
Mylady var med ett språng ur sängen och skyndade sig att öppna. Två gallerstänger mindre lämnade nu en öppning tillräcklig för en människa att slippa igenom.
»Är ni färdig?» frågade Felton.
»Ja. Skall jag ta med mig något?»
»Guld, om ni har.»
»Ja, lyckligtvis lät man mig behålla vad jag hade.»
»Så mycket bättre, ty jag har gjort slut på allt mitt för att hyra ett fartyg.»
»Se här, tag!» sade mylady, i det hon lade i Feltons händer en påse full med louisdorer.
Felton tog påsen och släppte ned den till foten av muren.
»Och nu», sade han, »vill ni nu komma?»
»Här är jag!»
Mylady steg upp på en stol och sträckte hela överdelen av sin kropp genom fönstret; hon såg den unga officern hängande över bråddjupet på en repstege.
För första gången påminde en känsla av förskräckelse henne om att hon var kvinna.
Den gapande avgrunden nedanför skrämde henne.
»Jag anade det», sade Felton.
