»Mot en betalning av tusen pistoler», sade kaptenen.
»Jag har redan lämnat er femhundra.»
»Alldeles riktigt», svarade kaptenen.
»Och här äro de andra femhundra», sade mylady och lade handen på guldpåsen.
»Nej», sade kaptenen, »jag har givit den här unga mannen mitt ord, och det står jag vid: de andra femhundra pistolerna utbetalas inte förrän vid framkomsten till Boulogne.»
»Och ni tror, att vi komma fram dit?»
»Ja, i gott behåll, så sant jag heter Jack Buttler», sade kaptenen.
»Nåväl», sade mylady, »om ni håller ord, så är det inte bara femhundra, utan tusen pistoler jag kommer att ge er.»
»Hurra för er då, min vackra dam!» skrek kaptenen. »Och måtte Gud ofta skicka mig sådana passagerare som ers härlighet!»
»Under tiden och medan vi vänta därpå», sade Felton, »för ni oss till den lilla viken vid… Vår överenskommelse var, som ni vet, att ni först skulle föra oss dit.»
Kaptenen svarade med att kommendera de nödiga manövrerna, och vid sjutiden på morgonen kastade det lilla fartyget ankar i den angivna viken.
Under denna seglats hade Felton berättat allt för mylady, hur han, i stället för att begiva sig till London, hade hyrt det lilla fartyget, hur han återvänt och hur han klättrat upp för muren på så sätt, att han i fogarna mellan stenarna, allt eftersom han klättrat upp, slagit in järnhakar för att få stöd för fötterna, och hur han slutligen bundit fast repstegen vid fönstergallren; det övriga visste mylady.
Mylady å sin sida sökte uppmuntra Felton i hans beslut; men redan vid de första ord hon yttrade, märkte hon, att den unga fanatikern snarare behövde hejdas än uppeggas.
Det blev överenskommet, att mylady skulle vänta på Felton klockan tio, och att, om han då icke hade återvänt, skulle hon fortsätta resan.
I så fall skulle han, under förutsättning att han vore fri, söka upp henne i Frankrike, i karmeliterklostret i Béthune.
