59.
VAD SOM HÄNDE I PORTSMOUTH DEN 23 AUGUSTI 1628
Felton tog avsked av mylady såsom en bror, som tänker göra en enkel promenad, tar avsked av sin syster, med en kyss på handen.
Hela hans person tycktes vara i sitt vanliga lugna tillstånd, endast att hans ögon lyste med ovanlig glans, liksom ett återsken av feber; hans panna var ännu blekare än vanligt, tänderna voro sammanbitna, orden framsades i en kort, avhuggen ton, som vittnade att något dystert rörde sig inom honom.
Så länge han var i båten, som förde honom i land, satt han med ansiktet vänt mot mylady, som stående på däck följde honom med blicken. Båda kunde vara tämligen säkra om att icke bli förföljda; man kom aldrig in i myladys rum före klockan nio på morgonen, och det behövdes tre timmar för att komma från slottet till London.
Felton steg i land, klättrade uppför sluttningen till den branta strandklippan, hälsade mylady ännu en gång och tog vägen mot staden.
När han gått hundra steg och vägen bar utför, kunde han icke längre se något annat än masttoppen av fartyget.
Han skyndade nu utan alla vidare uppehåll i riktning mot Portsmouth, vars torn och hus han såg stiga upp i morgontöcknet framför sig på omkring en halv mils avstånd.
Utanför Portsmouth var havet betäckt av skepp, vilkas master som en skog av popplar, avlövade av vintern, syntes gunga för vinden.
Under sin hastiga marsch gick Felton igenom allt vad tvenne års strängt grubbel och en långvarig vistelse bland puritanerna ingivit honom av sanna eller falska anklagelser mot Jakob VI:s och Karl I:s gunstling.
Då han jämförde denne ministers offentliga brott, hans uppseendeväckande, europeiska brott, om uttrycket tillåtes, med de enskilda och okända brott, för vilka mylady anklagat honom, fann Felton, att den brottsligaste av de två personer, som Buckingham förenade hos sig, var den, vars liv var obekant för allmänheten. Ty Feltons sällsamma, ny-
