vaknade, brinnande kärlek lät honom skåda lady Winters skändliga, uppdiktade anklagelser på samma sätt, som man genom ett förstoringsglas ser i skepnaden av vidunder atomer, i verkligheten omärkliga i jämförelse med en myra.
Hans hastiga gång upptände ännu mera hans blod; tanken på att han lämnade bakom sig, utsatt för en fruktansvärd hämnd, den kvinna, som han älskade eller, snarare, som han tillbad som ett helgon, den utståndna själsspänningen, den närvarande tröttheten, allt bidrog att ännu mera upphetsa hans själ utöver mänskliga känslor.
Han gick in i Portsmouth vid åttatiden på morgonen; hela befolkningen var på benen, trumman gick på gatorna och i hamnen, trupperna, som skulle inskeppas, marscherade ned mot stranden.
Felton anlände till Amiralitetspalatset, höljd av damm och drypande av svett; hans vanligen så bleka ansikte var purpurrött av ansträngning och vrede. Skiltvakten ville hindra honom att komma in, men Felton kallade på anföraren för vakten, och i det han tog upp ur fickan det brev han medförde, sade han:
»Ett angeläget meddelande från lord Winter!»
Vid lord Winters namn och då man visste, att han var en av hertigens förtrognaste, gav vaktbefälhavaren order att låta Felton passera, så mycket mera som han ju bar sjöofficersuniform.
Felton rusade in i palatset.
I samma ögonblick han gick in i vestibulen, kom även en annan man in dit, dammig och andtruten, efter att vid porten ha lämnat en posthäst, som, när han stannade, sjönk ned på knä av trötthet.
Felton och den andre vände sig samtidigt till Patrick, hertigens förtrogna kammartjänare. Felton nämnde lord Winter, den okände ville icke nämna något namn och sade, att han endast inför hertigen själv kunde ge sig tillkänna. Båda envisades att få slippa in först.
Patrick, som visste, att lord Winter stod både i tjänste- och vänskapsförhållande till hertigen, gav företräde åt den, som kom i hans namn. Den andre måste vänta, och det var lätt att se, hur han inom sig förbannade detta dröjsmål.
Kammartjänaren lät Felton gå genom en stor sal, i vilken deputationen från La Rochelle väntade, anförd av prinsen av Soubise, och förde honom in i ett kabinett, där Buckingham, nyss uppstigen ur badet, fullbordade sin klädsel, vilken han nu som alltid ägnade en utomordentlig omsorg.
