ligger er om hjärtat, att avbryta de stora rustningar, som ni gör mot Frankrike, och att göra slut på ett krig, vars synliga orsak man högt säger vara religionen, men vars dolda orsak man viskande förklarar vara er kärlek till mig. Detta krig kan icke blott medföra svåra konflikter för Frankrike och England, utan även över er själv, mylord, draga olyckor, över vilka jag aldrig skulle trösta mig.
Vaka över ert liv, som man hotar och som skall vara mig kärt från det ögonblick, då jag icke nödgas i er se en fiende.
Eder tillgivna
Anna.»
Buckingham uppbjöd all den livskraft, som ännu återstod honom, för att höra på denna uppläsning; när den var slut, frågade han, som om han i detta brev funnit en grym missräkning:
»Har ni då ingenting annat att säga mig muntligt, La Porte?»
»Jo, ers nåd! Drottningen har bett mig säga er, att ni måste vara rädd om er, ty hon har fått veta, att man vill mörda er.»
»Och det är allt, allt?» svarade Buckingham otåligt.
»Hon bad mig även säga, att hon fortfarande älskar er.»
»Åh», sade Buckingham, »prisad vare Gud! Min död blir då inte för henne en främlings!»
La Porte smälte i tårar.
»Patrick», sade hertigen, »låt mig få skrinet, som diamantägiljetterna lågo i.»
Patrick bar fram det begärda, som La Porte kände igen såsom en gång tillhörande drottningen.
»Och så luktdynan av vitt siden med hennes namnchiffer broderat i pärlor.»
Patrick lydde som förut.
»Se här, La Porte», sade Buckingham, »de enda minnen jag har av henne. Det är skrinet och dessa två brev. Ni skall lämna dem tillbaka till hennes majestät; och som ett sista minne av mig», han såg sig omkring efter något värdefullt föremål — »skall ni tillägga…»
Han sökte ännu, men hans av döden förmörkade blick mötte ingenting annat än den ur Feltons hand fallna kniven, som ännu rykte av det röda blodet på klingan.
»Och ni skall tillägga den här kniven», sade han och tryckte La Portes hand.
Han förmådde ännu lägga ned dynan i bottnen av skri-
