net och lät även kniven falla ned dit, i det han gjorde ett tecken åt La Porte, att han icke längre kunde tala; därpå, i ett sista krampanfall, som han denna gång icke hade haft kraft att bekämpa, gled han från soffan ned på golvet.
Patrick uppgav ett högt rop.
Buckingham försökte att småle ännu en gång, men döden hejdade hans tanke, som stannade kvar avtryckt på hans panna som en sista kärlekskyss.
I detta ögonblick kom hertigens läkare in helt bestört; han hade redan gått ombord på amiralsskeppet, så att man måste hämta honom där.
Han gick fram till hertigen, fattade hans hand, behöll den ett ögonblick i sin och släppte den åter.
»Här finns ingen hjälp», sade han, »han är död.»
»Död, död!» utropade Patrick.
Vid detta rop kommo alla åter in i rummet, överallt rådde endast bestörtning och villervalla.
Så fort lord Winter sett Buckingham draga sin sista suck, skyndade han till Felton, som fortfarande bevakades av soldaterna ute på palatsets terrass.
»Usling», sade han till den unga mannen, som efter Buckinghams död återfått ett lugn och en kallblodighet, som icke mera skulle överge honom, »vad har du gjort?»
»Jag har hämnats mig själv.»
»Dig själv!» sade lorden. »Säg hällre att du varit ett verktyg åt denna fördömda kvinna. Men jag svär, att detta brott skall vara hennes sista!»
»Jag förstår inte vad ers härlighet menar och jag är okunnig om, vem det är ni talar om. Jag har dödat hertigen av Buckingham därför, att han två gånger avslagit er anhållan om min befordran till kapten — jag har straffat honom för hans orättvisa, det är alltsammans.»
Winter, stum av häpnad, stod och'såg på, hur soldaterna bundo Felton, och visste icke, vad han skulle tänka om en sådan känslolöshet.
En sak kastade dock ett moln på Feltons klara panna. Vid varje buller han hörde trodde den naiva puritanen sig känna igen myladys gång och röst, där hon kom för att kasta sig i hans armar, anklaga sig själv och gå under med honom.
Plötsligt ryckte han till, hans blick fäste sig vid en mörk punkt ute på havet, av vilket man hade en fullkomligt fri överblick från terrassen, där han befann sig; med sjömannens örnblick hade han i det föremål, som en annan endast
