nalens order, och abbedissan lät ge henne ett rum och servera henne frukost.
Allt det förflutna var redan utplånat för denna kvinnas ögon, och med blicken fäst på framtiden såg hon endast den lysande ställning kardinalen höll i beredskap för henne, sedan hon tjänat honom med sådan framgång, utan att hennes namn blivit på minsta sätt inblandat i hela denna blodiga affär. De ständigt nya passioner, som förtärde henne, gåvo hennes liv en viss likhet med de moln, som jaga på himmeln, än återspeglande azuren, än ljungelden, än ovädersstormens nattsvarta mörker, och som icke lämna några andra spår på jorden än förödelse och död.
Efter frukosten kom abbedissan för att göra henne ett besök; förströelserna i ett kloster äro icke många, och den goda abbedissan hade brått att få göra bekantskap med sin nya pensionär.
Mylady ville ställa sig in hos abbedissan, och det var en lätt sak för denna så verkligt överlägsna kvinna; hon försökte att vara älskvärd, hon blev förtjusande och lyckades alldeles intaga den goda klostermodern genom sin omväxlande konversation och genom det behag, som låg utbrett över hela hennes person.
Abbedissan, som var en adlig fröken, tyckte framför allt om hovhistorierna, som så sällan nå ända till de avlägsna delarna av landet och i synnerhet ha så svårt att tränga genom klostermurarna, utanför vilka världsbullret stannar och dör bort.
Mylady däremot var mycket väl underrättad om alla aristokratiens intriger, bland vilka hon nu levat oavbrutet i fem eller sex års tid; hon började således underhålla den goda abbedissan med det franska hovets världsliga sysselsättningar, blandade med konungens överdrivna andaktsövningar; hon berättade de av abbedissan till namnet fullkomligt kända hovherrarnas och hovdamernas skandalkrönika och vidrörde helt lätt kärleksförhållandet mellan drottningen och Buckingham, i det hon talade mycket för att få höra berättas något.
Men abbedissan nöjde sig med att höra på och småle, allt utan att svara. Emellertid, då mylady märkte, att detta slags berättelser mycket roade abbedissan, fortfor hon därmed, men lät nu samtalet falla på kardinalen.
Men hon var i stor förlägenhet, hon visste icke om abbedissan var rojalist eller kadinalist; hon höll därför en klok medelväg. Abbedissan å sin sida var ännu försiktigare
