»Ni skulle således vara frestad att tro», sade abbedissan, »att denna unga kvinna är oskyldig?»
»Herr kardinalen förföljer inte endast de brottsliga», sade mylady, »det finns vissa dygder, som han förföljer mycket strängare än vissa missgärningar.»
»Tillåt mig, min fru, att uttrycka min förvåning», sade abbedissan.
»Över vad då?» frågade mylady naivt.
»Över det språk ni för, madame.»
»Vad finner ni för förvånande i det?» frågade mylady småleende.
»Ni är en vän till kardinalen, eftersom han skickar er hit ock ändå…»
»Och ändå talar jag illa om honom?» genmälde mylady fullföljande abbedissans tankegång.
»Åtminstone talar ni inte gott om honom.»
»Det kommer sig därav, att jag inte är hans vän», sade hon med en suck, »utan hans offer.»
»Men brevet då, vari han rekommenderar er hos mig?»
»Är en befallning att hålla mig i ett slags fängelse, ur vilket han kommer att hämta mig genom några av sina hantlangare.»
»Men varför har ni då inte flytt.»
»Vart skulle jag ta vägen? Tror ni, att det finns en plats på jorden, dit inte kardinalen når, om han bara vill göra sig mödan att sträcka ut handen? Vore jag man, skulle det kanske, fast svårt, ändå vara möjligt, men en kvinna, vad vill ni väl att en kvinna skall kunna göra? Den där unga pensionären ni har här, har väl hon försökt att fly, hon?»
»Nej, det är sant; men med henne är det en annan sak; jag tror, att hon hålles kvar i Frankrike av någon kärleksaffär.»
»Då», sade mylady med en suck, »om hon älskar, så är hon inte helt och hållet olycklig.»
»Således», sade abbedissan, betraktande mylady med stigande intresse, »är det ännu en stackars förföljd kvinna jag ser framför mig.»
»Ack ja!» sade mylady.
Abbedissan betraktade ett ögonblick mylady med oro, som om en ny tanke stigit upp hos henne.
»Ni är väl inte en fiende till vår heliga tro?» frågade hon stammande.
»Jag», utropade mylady, »jag protestant! O, nej, jag tar
